I år kommer något att ske som aldrig har skett tidigare sedan jag var nio år gammal.
Jag kommer inte att jag någon älg.
Under våren bestämde jag mig ganska tidigt då jag kände att jag var kraftigt begränsad av min rygg.
Inte ett lätt beslut kan jag säga. Så naturligtvis så lämnade jag ett litet mentalt kryphål för mig själv om ryggen mirakulöst skulle hinna krya på sig.
Tidigare i sommar så insåg jag ändå att jag var tvingad att sluta ljuga för mig själv. Det blir ingen jakt i år.
Visst skulle jag kunna ta mig dit och medverka i någon form, kanske gå och strosa runt för mig själv på nåt vägpass, men stora delar av vad som är älgjakt för mig skulle jag helt enkelt inte kunna vara med på.
Allt från passning, till framdragning, slakt och styckning, ja bara en sån enkel sak som att tända en eld eller klättra upp i ett torn skulle inte funka.
Mina jaktkamrater är naturligtvis förstående och säger att jag naturligtvis inte behöver göra nåt utan lugnt kan stå och titta på.
Det är inte min grej..
Jag har alltid sagt för mig själv att när den dagen kommer då jag inte kan ta ur en älg jag själv har skjutit, ja då ska jag inte jaga heller.
Föga anade jag att den dagen skulle komma så fort..
Att gå till jobbet den där första september måndagen kommer att vara så obeskrivligt jobbigt att det är svårt att sätta ord på det.
Bara söndagskvällen innan, när allt är hopplockat, jaktmöten avklarade och man har suttit och kikat på nån jaktfilm med en liten whisky för att sedan gå till sängs efter att en sista gång ha dubbelkollat utrustningen. Den känslan av förväntan som man har då... Usch, vad den kommer att vara saknad.
Å så kommer den, tidig måndagsmorgon. Man samlas, gör en eld, snackar och skrattar lite småspänt. Alla försöker se ut som att det är en vanlig morgon, men man kan se att det lyser i folks ögon av uppspelthet och insyn i att nu är äntligen en helt ny älgjakt igång.
Man får sitt pass tilldelat och åker bilen ut för att kränga på sig ryggsäck och gevär. Sedan smyga sig ut på en lite smådimmig myr samtidigt som solen långsamt kommer upp. Man är totalt medveten om varje kvist, varje löv och varje porlande från bäcken...
Sen och få höra hundens upptag och ett gångstånd som sakta, sakta kommer mot dig. Du slutar upp att röra dig, att andas, till och med att existera en stund. Efter vad som upplevs som en evighet så frigör sig plötsligt en skugga ur skogsbrynet..
Det skulle man ge mycket för att få vara med om igen. Nu kommer det fler år och en rygg hinner läka mycket på ett år..
Till och från under de senaste 10 åren så har jag varit lite halvless många gånger. Det är mycket bilåkande, många händelsefattiga dagar med bara väntan och regn. Tanken har många gånger föresvävat mig att lägga ner jakten. Det brukar ha hållit i sig till framåt senare delen av juli då man börjat med att fara på skjutbanan "bara utifall man ändå kommer sig ut i skogen under hösten"
Augusti kommer och löven börjar gulna lite smått. Helt plötsligt är det som att det slår om en strömbrytare! Jakt! Klart det ska jagas!
Jag brukar skratta åt Jake då han berättat hur han brukar fungera. Vi har de senaste åren varit iväg på en fisketripp norröver kring juli/augusti skiftet. Före resan och under resan är det fiske till 100%, men i och med att vi sätter oss i bilen och är på väg hem så vrider han om strömbrytaren till "jaktläge" och då är det jakt, jakt och jakt som gäller.
Skojigt blir det när sommar fisket drar igång året därpå. Då man börjar att plocka ihop grejorna för det årets sommarfiske så har Jake mer än en gång insett att fiskepackningen stått totalt ouppackad i källaren sedan föregående år...
Så jag vet inte hur det här ska gå. Ett tag var jag inne på att i alla fall jaga första måndagen.
Har dock insett att det bara är som att låta en heroinmissbrukare få en sista sil.. inte helt lyckat.. Suget blir inte mindre..
Till de som ska jaga säger jag bara en sak. Ät fläsk och njut, man vet aldrig när man får jaga igen!
Må ni alla få skjuta en monsteroxe i år!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar