Inspirerad av både Timrås framgångar och det faktum att det är sportlov så föll jag till föga för Ellies önskan om att åka skridskor denna vecka. 

Visst, det är väl ca 30 år sedan men hur svårt kan det va? Det är väl som att cykla? 
Plus att jag har i flera säsonger specialstuderat Jonathan Dahléns ”kvart-i-tre” åkning. Så jag hade ett orubbligt självförtroende som går att likna vid Calle Halfvarssons inför varje ny skidsäsong.

Jag stötte på patrull redan vid påsnörandet av skridskor. Jag köpte dessa begagnat för ett par år sedan och de var varmugnsbakade för den förre ägarens fot. Jag upptäckte dock för sent att den förre ägaren verkar ha varit endera en kyckling alternativt ett hjortdjur. Skridskorna var därför passande endera för en tretåig klo alternativt en klöv. 
Efter ca 30 minuters pressande, bankande och stampande hade jag till slut lyckats med bedriften att få ner fötterna i dessa tortyrredskap med endast en mindre förlust av blod och skinn. Samtidigt badade jag i svett och hade en arbetspuls på ca 180... Började misstänka att det här kanske inte blir helt smärtfritt..

Nu var vi framme vid den lite kritiska tidpunkten när isen skall beträdas..
För er andra som kanske inte heller har åkt på ett tag så kan jag informera om att is...den är hal...jättejättehal!
Jag hade sett min entré lite som när TIK spelarna hoppar ut innan matchstart och med sex-sju snabba skär sätter fart ut i mittzon. 
I verkligheten blev det en krampaktigt grepp om sargen med vars hjälp jag sakta kunde dra mig fram någon meter på darrande ben. Naturligtvis till alla barns hånande skratt... som ren information till er barn om ni läser det här..det gör ont ska ni veta.. rent teoretiskt kan jag faktiskt det här bättre än er! 

Droppen var när Ellie kom och erbjöd mig en hjälpställning som man styr framför sig. 
Då brast det.  ”Nu får det bära eller brista” och jag släppte sargen. 
Plötsligt kom känslan av oövervinnerlighet tillbaka från min ungdom och jag tog ivrigt det första skäret. Lika plötsligt försvann tidigare nämnda känsla och i stället ersattes den av skräck och förvirring. Bägge benen hade nämligen bestämt sig för att ta det första skäret samtidigt! Åt olika håll!
Om bägge benen plötsligt vill röra sig åt motsatta håll så återstår bara en sak. Jag måste göra en ”Van Damme” och gå ner i split!
Ni som känner mig närmare vet att det är lika sannolikt att jag ska kan gå ner i split som att Donald Trump kommer att medverka i nystarten av (det klassiska?) tv programmet ”Förlåt mig”
Som tur är så är mina senor och bindväv så oerhört gamla, stela och hårda att inte ens rakt motverkande krafter kunde töja ut dom innan de blev låsta i en position jag kallar ”kraftfullt nödig” a.k.a ”stelopererad krabba”
Låst i den positionen lyckades jag saktaaaa glida till närmaste sarg med en stil och en grace som gjort vilket slagskepp som helst stolt.

Efter att i panik nått fram och krampaktigt greppat sargen och millimeter för millimeter återhämtat benens position så inser jag det hemska!
Jag måste ta mig tillbaka till utgångspunkten!
Samtidigt fylls jag återigen av (oerhört felaktigt) självförtroende. ”Äh, jag har inte ramlat än, det här kan jag ju!”
Ja, det är sant. Den manliga psyket är oerhört positivt lagt, men har samtidigt väldigt lite förankring i verkligheten..

Men i alla fall, med låsta ben och en ordentlig knuff i från sargen så påbörjades den långa färden tillbaka mot säkerheten i båset. 
Halvvägs så kommer den svagaste av alla svaga vindpustar från den ena sidan. Det här ställer till det ordentligt.. Då jag har en total avsaknad av balans så tvingas jag till en riktningsförändring. Riktningsförändringar är i detta skeende av ondo.
Obalansen resulterar i spasmiska rörelser, okontrollerat viftande, söndersträckning av varenda muskelfiber som min kropp fortfarande kan tänkas ha. 
Med guds försyn, en korrigerande vindpust och astronomiska mängder tur reder jag upp situationen och håller mig stående, obegripligt men sant. Rätar på mig och utbrister sedan med myndig röst som osar av självförtroende ”Ja ni barn, det där kallas det kallas överstegsåkning”
Till slut når jag äntligen båset där jag mer eller mindre faller ihop i en liten pöl av fysisk och mental sörja. Kvidande försöker jag få av mig skridskorna men det kräver all min återstående fysiska styrka och mentala närvaro och tar ca 45 minuter beroende på att nån ondskefull människa beslutat vaxa snörena så att de sitter som de vore gjutna. Efter att ha klöst bort naglarna och gnagt tänderna till stumpar får jag till slut upp dom.

Efter denna sista kraftansträngning så ber jag barnen på isen om de kan hämta bilen och köra mig hem. Oerhört besviken blir man när det bara kommer kommer dåliga bortförklaringar om ”jag är bara 8 år” och ”du är för tung att bära pappa”
Men till sist kom jag hem, fick en tröstande GT och i samband med det så återvände självförtroendet. Så i morgon provar vi på Skicross! Hur svårt kan det va?

älgjakten gick inte mycket bättre..

Eftersom jag är lite kass i kroppen så har det tyvärr inte blivit nån älgjakt de senaste åren.
Jag tycker att när jag inte längre orkar med eller kan göra de arbetsdelar som hör till älgjakten så ska jag inte längre vara i skogen heller.
På samma sätt som att jag inte kommer att jaga den dag jag inte längre skjuter för brons så kommer jag inte heller att jaga förrän jag kan bidra med nåt kring arbete.

Men det innebär inte att mitt intresse är borta. Det är en plåga när man sitter hemma första veckan i september och drömmer sig bort till ljudet av hundar, knakande grenar, en eld som brinner, saltfläsk, gliringar och tjabbandet jaktkamrater emellan och naturligtvis den där stora gula kronan som sakta kommer vaggande mellan träden.

Så i Tisdags kände jag att jag måste i alla fall åka upp och komma ut i skogen. Sitta med någon på pass och kanske få höra en hund.
Ställde klockan på 03.00 för att kunna vara framma till samlingen 05.00.
Då inträffar det man hade kunnat räkna ut med stjärten och en kritbit.
Ellie, som har sovit klanderfritt på nätterna i 5 månader får ont i magen. Så hon vill inte sova med nån ordning vilket i sin tur medför att jag själv somnar kring 05.00, dvs två timmar efter att jag skulle klivit upp...
Men efter två timmars sömn så kliver jag upp och kastar mig i bilen upp till jaktmarken.
Efter lite letande för att hitta åt jaktlaget så hittar jag Monicka efter vägen. Hon har fått order om att byta pass så jag skjutsar henne till det nya passet och kliver ut. Vi hinner bara vara utanförbilen nån minut innan man blåser av jakten och det är dags för återsamling.
Under samlingen så diskuteras vädret som är strålande sol och varmt. Genom det så blir det för varmt för att jaga nåt mer och jakten blåses av för dagen.
Så det vara bara att dricka en kopp kaffe och sen åka tillbaka till Matfors.

Så 30 mil för att få dricka en kopp dåligt termoskaffe i skogen. Just då kändes det inte direkt värt att ta ledigt från jobbet men så här i efterhand så var det skoj att bara komma ut och få träffa allihopa. Man inser att man verkligen saknar det, ja faktiskt mer än jag trodde.
Ska nog försöka ta mig upp nånting till oktoberjakten. Bara för att känna på det lite.

Må era jakter bestå av mer än bilåkning och dåligt termoskaffe!

Gaula v34

Tillbaka efter en veckas fiske i Gaula så är man både så less på fiske så att man tänker att man aldrig mer ska röra ett fiskespö.
Samtidigt så är man mer fiskesugen än någonsin.
Det är två känslor i stark konflikt med varandra men ändå så är deras ursprung troligen av samma orsak.
Jag misslyckades nämligen även i år med att fånga en lax..igen..

Den här gången så går det inte att skylla på någonting. För en gångs skull så träffade vi helt rätt när det gäller förhållanden. Väder, vind och vatten var helt perfekta och den enda lilla smolken i glädjebägaren var att det inte var så mycket fisk i älven som det brukar vara.
Dryga veckan innan vi åkte så gick det en större flom i älven och vattnet steg till ca 150 kbm innan det vände neråt igen. När vi kom dit på lördag eftermiddag så gick det ca 40 kbm vilket enligt en av veteranerna (Tuppen) var för mycket då ca 12-15 kbm  är perfekt.
Nu har jag själv inte så mycket erfarenhet som dessa rävar har men jag tyckte nog att de flesta platser (förutom Gåre bru) fiskade som bäst kring 15-25 kbm. "Svingen" kanske till och med kändes hetare på ännu mer vatten.
Men troligtvis så är det naturligtvis bäst mellan 12-15 och jag får böja mig för erfarenheten.
Jag nöjer mig med att konstatera att vi hade även mest fiskkontakter kring 20 kbm.

Jag hade nånstans planerat att kunna göra en dag-för-dag rapport men såhär i efterhand så flyter dagarna ihop en hel del och jag får nöja mig med att försöka ta fram några brottstycken som fastnat på hornhinnan.

Den första händelsen inträffade i början av veckan nere i Svingen. Vi hade sett lite fisk som var upp och visade sig uppe vid en sten mitt i strömmen precis nedanför själva fors-delen.Tyvärr så var det svårt att komma åt den på den vattennivå som gick. Man fick flugan att precis landa där men den var borta i stort sett innan den träffat vattenytan genom en väldigt snabb ström på insidan som genast slet iväg klumpen. Jag hade fiskat mig förbi det avsnittet och var påväg neröver i älven. Dick hade gått ut bakom mig och eftersom han är en mycket bättre kastare än jag själv så lyckades han få flugan så den istället kunde svepa över bakströmmen bakom stenen.
Jag hör då ett hojtande bakom mig och vänder mig om och får se Dick stå med böjt spö.En snabb invevning och en stark fiske-upphetsning resulterade i att jag nästan glömde bort hur man säkrar krok/fluga. Men till sist fick jag ihop grejorna och kunde slita fram kameran samtidigt som jag jäktade upp till Dick.
En synnerligen yster fisk var krokad. Den var upp och visade sig flera gånger och man kunde se en fisk kring 6-7 kg som var ytterst lite färgad som slet och drog för allt den var värd.
Helt plötsligt gör den ett hopp och en samtidig volt och sliter sorgligt nog kroken ur munnen för att gå fri.
En snabb svordom från Dick och spöet åker med kraft en bra bit upp på land.
Alla ni som stått bredvid en laxfiskare som precis tappat lax vet att det inte är läge då att ge några glada tillrop i stil med ”Nåja, du fick fajten” eller ”Sånt händer, på dom igen", nä att göra nåt sådant är förenat med livsfara då det är en ca 90% chans att man har en flugrulle på väg in genom näsan.
Så vi blev stående där i tysthet stirrandes ut över älven med den tomma blick som man kan se hos laxfiskare som tappat fisk och hos människor som precis förlorat hela månadslönen på den sista pokerhanden för kvällen. Det är ingen upplyftande stämning som råder då kan jag meddela..
En stund senare så tinade Dick ändå upp. Visst tusan var det surt som fan, men han hade ju ändå fått en del av det roliga och det fanns ju ändå gott om tid kvar av resan att revanschera sig på.
Och redan samma kväll skulle han få sin revansch.

Kvällsfiske vid "Svingen"

På kvällsfisket så fiskade vi Sverre hölen/övre grunnströmmen (kallas bägge). Vi såg lite fisk som var upp men ingen av oss tror jag hade någon känning. Till slut var vi framme vid kvällens sista repa innan det var dax för hemfärd till stugan och en värmande whisky.
Jag själv satt skönt parkerad i en solstol tvp meter från vattnet och Dick kommer och går utanför men en större Phatagorva på tafsen.
Mitt i strömmen så suger det till ordentligt och fisken ser ut att sitta.
Man kan se att det inte är någon liten fisk utan den bestämmer sig för att tuffa nerströms.
Inga snabba rusningar eller hopp gör att man misstänker att det är en fisk som stått ett tag.
Efter ca 10 minuters kamp, som av en oberoende åskådare skulle kallats händelsefattig men som är superspännande för oss som är mitt uppe i det (framför allt Dick då ;-) så kommer fisken in och verkar redo för landning.
En kraftigt färgad hanlax på ca 8-9 kg ser det ut att vara.
Jag smyger ned bakom den för att kunna taila den och samtidigt med den otäcka känslan "Fucka inte upp det här nu Allan.." malandes i huvudet.
Får ett bra grepp om stjärtspolen med bägge händer och försöker försiktigt lyfta upp den på land då den får nya krafter och gör ett ordentligt slag och jag tappar den!
Satan!! Lyckades fucka upp det!!
Kastar mig bakåt mot strandkanten för att undvika att trassla in mig i linan och skriker med lite panik i rösten till Dick "Är den kvar? Sitter den fortfarande?"
Och tack gode fiskegud, den sitter kvar!
Nästa landningsförsök går bättre och jag kan lyfta iland en kraftigt färgad hane i fin kondition.
Dick är naturligtvis extremt nöjd och efter mätning så kan fisken återutsättas och den glider tillbaka ut i strömmen och återtar platsen som kung i sin grop.
Dick får äntligen ta fram segercigarren och står förnöjt och puffar i mörkret som sakta sänker sig över Gaula samtidigt som jag sen går en sista repa där jag fortfarande är hög på adrenalinet över Dicks fångst.
Samtidigt som jag går och fiskar denna repa så börjar man fundera lite. Vad är det som gör att den här laxen helt plötsligt bestämmer sig för att hugga? Med tanke på hur färgad den var så har det stått i älven i veckor. Troligtvis på den här platsen och den har sett alla världens möjliga flugor komma susande var 15:e minut.
Vad är det som får den att tänka "Nä, nu jävlar får det vara nog. Den här jäkeln ska jag bita sönder"? Det måste ju vara nåt i stil med att det kommer in ny fisk i poolen som väcker upp den ur dvalan och den blir uppretad och vill skydda reviret. Men ändå, det är märkligt som tusan.

Dick återutsätter fisk. Nu syns den dessvärre inte, men jag lovar, den ÄR där!

Tillbaka i stugan så har även Chrille tagit fisk. En grilse som nöp på nere i svingen vid ungefär samma tidpunkt som Dick fick sin. Detta föranleder då naturligtvis till att det blir ett par whisky extra för att fira och stämningen är på topp. Detta känns alltid helt rätt när man kommer tillbaka till stugan men ack så fel det känns på morgonen efter..

Själv hade jag fram till hit haft en enda riktig kontakt. Vi fiskade "sverre hölen" en morgon (minns inte vilken) och jag fiskar mig förbi vindskyddet där dick står och kikar.
Så efter att ha lagt ut flugan så vänder jag mig om till Dick och frågar om det är dags för lunch avbrott. Precis då så drar det till och det blir en fin tyngd i spöet men inget mer.. Naturligtvis så händer det nåt när man tappar fokus och inte är med. Jag säger inte att det hade gjort nåt annorlunda om jag varit med på noterna men kanske kanske..

Ravioli...

Sedan var det en kväll när jag som sista repa fiskade nedan Gåre bru och gick med en Sunray Shadow som jag lät svepa över strömmen. En riktig dragning som sakta tynger spöet och jag lyfter men inget där. Väntar en stund innan jag återigen lägger ut flugan på samma plats och den här gången sätter jag mer fart på grejorna. Återigen så är den på samma ställe och jag känner fiskens tyngd men den sitter inte heller den här gången. Minst sagt frustrerande!!

Sen så är jag i fisk två gånger nere i "Svingen". Första gången så är det i mitten på veckan i strömkanten nedanför den nedre stenen. Plötsligt tjongar det till ett ordentligt hugg i spöet men den fastnar helt enkelt inte. Andra gången är i senare delen av veckan då vattnet är lägre och man kommer åt att fiska av även den övre stenen.
Står rätt långt utvadad och fiskar av ett par blankor som bildas mellan stenarna. Då jag först försöker hänga flugan för att sen sätta fart på den igen. När den sedan slår ut igen så nyper det till igen.
Den här gången så lyfter jag spöet och nu är det fast fisk! ..i ca 2 sekunder.. Hinner känna den härliga tyngden och en skakning sen bara släpper det.. Det är så jobbigt bara att skriva om det nu en vecka efteråt att jag vete tusan vad man ska göra..
Efter att ha surat i en kvart så går jag neröver mot andra bergssidan. Där är det så dålig fart att man får strippa hem flugan. Då har jag plötsligt en följare. Ser ryggen och virveln på laxen precis när jag dragit in linan och börjar höja spöet för nästa kast.
Extremt spännande men dom vill helt enkelt inte sitta för mig.
Måhända är det nåt som kan förpassas till kategorin "Otur" men troligtvis landar det under "Inkompetens"..

Summeringen för Gaula trippen var att under vår vecka så landades 8 fiskar vilket gör det till den mest fångstgivande veckan under 2013.
Dick och Chrille fick tre var, Peter landade två. Stoffe tappade en fisk efter en längre fight men gick tomt och så jag själv då som också gick tomt.

Gänget v34. Från vänster: Peter, Stoffe, Chrille och Dick

Det får man väl säga är lite av en succé detta lax och vattenfattiga år. Å andra sidan så kan man väl inte få mycket bättre förhållanden än vad vi hade. Det säger tyvärr också en del om mängden fisk i älven. Helt klart var det bra mycket mindre fisk nu om man jämför med tidigare år, även om det inte var mycket fisk i älven ifjol heller.
Det är bara att hoppas innerligt att årets nedgång är en naturlig nedgång och inte på grund av diverse problem med laxlus, och fan vet allt.
Sen det kanske roligaste av allt under veckan var en kommentar från Chrille på hans oefterhärmliga sköna sätt kring återutsättning och fiske ovan fossen:
"Man tycker ju fan synd om laxen ibland. Först ska den undvika späckhuggare, nät, sälar och lusbälten, sen ska det komma lämpligt med vatten och den ska gå upp genom hela älven med flugor, drag och mask hela vägen. Och sen då, ja vafan, då står jag längst upp och inte sätter jag tillbaka nån lax inte"

Så vad är då min summering och slutsats över laxåret 2013 och vad blir mitt beslut kring huruvida jag ska fortsätta med laxfiske i framtiden.
Ja..vad ska man säga.. Flera gånger i år har jag känt att det helt enkelt inte är roligt längre. Jag har fisket slentrianmässigt utan några egentliga förhoppningar att kroka en fisk. Ska man se utifrån det perspektivet så vore det enda rätta att lägga ner helt och hållet.
Å andra sidan så har jag känt lax och fått vara med när lax har landats. Därigenom har jag känt upphetsningen och spänningen som är så svårslagen.
Som jag ser det så är inte laxfiske något som jag vill hålla på med, utan det är något som jag måste hålla på med.
Det är lite som att jämföra med ett nikotin eller alkoholberoende. När man inte har tillgång så mår man jäkligt dåligt och det enda man kan tänka på är i stort sett att få komma över det.
Men när man väl har det så känns det underbart till dess att man överdoserat det och ångesten smyger sig på.
Så det är nog bara att konstatera det blir nog en laxsäsong även 2014 också. Faktum är att man har redan börjat att rekognoscera och börjat tänka över lite strategier som man måsta ändra på..

Må era laxar fastna!

Ödesveckan närmar sig..

Nu är det bara två dagar kvar tills mitt framtida laxfiskes vara eller icke vara inträder.

På lördag morgon så åker jag och Dick till Gaula för en veckas fiske i Haltdalen. Det är denna vecka som kommer att avgöra om jag kommer att fortsätta med laxfiske över huvud taget eller om jag lägger ner för oöverskådlig framtid.

Fjolåret och året har hittills varit fyllt av så mycket besvikelse och så dåligt fiske att jag kommit till insikt om att något måste hända för att jag ska orka fiska vidare.
Jag säger inte att jag absolut måste få en lax men jag måste känna att chansen i alla fall finns där.
Det har jag dessvärre inte känt hittills i år. Jag har inte ens haft förhoppningen när jag klivit ut i vattnet och därigenom så har naturligtvis charmen försvunnit.
Nu har jag haft ett par veckor där jag sakta smugit in små "teasers" för att få mig att vakna till liv igen. Jag har sett lite fiskefilm, läst lite bloggar, kollat youtube och bundit lite flugor.
Sakta men säkert så har då också hoppet vaknat till liv. Kanske inte den där stormande känslan över att jag vill fiska NU men ett intresse för att prova tekniker och strategier som jag bestämt mig för.

Jag har nu satt en strategi för fisket kommande vecka och om inte förhållandena kommer att förändra dessa planer så kommer jag att hålla benhårt fast vid dessa strategier och de om det är så att det ger resultat.
Den här gången ska jag enbart gå efter eget huvud och inte lyssna och försöka ta efter andras råd.
Nä, det är min egen instinkt som ska sättas på prov.

Efter veckan kommer jag att verkligen utvärdera hur det känts. Är det värt att vara borta från familj, lägga ner pengar och tid på något som jag inte har nån behållning av, eller är det så att jag nånstans känner att det är värt tid, möda och svett för att känna när det suger till och det sitter krokad lax på.
Det är inte heller bara laxhugget som är det nödvändiga. Det viktigaste är att jag känner att jag har chansen hela tiden. Att jag tror på att det är möjligt vid varje kast, vid varje steg, varje sen kväll när man ska på jobbet dagen efter, varje tidig morgon när man vaknar bakfull, varje minut som man saknar familjen.
Att det inte är min inkompetens som är begränsande hela tiden.

Mm, tunga tankar kan man tycka. Men nödvändiga tror jag. Har funderat och jag tror inte man blir en laxfiskare förrän man varit ner i källaren och vänt.
Klarar man denna svacka så kommer man att komma upp som en starkare man och måhända en laxfiskare.

Må ni alla komma upp ur era svackor som starkare människor!

Kan knappt uppbåda intresse

De senaste 1,5 årens katastrofala resultat på fisket har verkligen försatt mig i en ganska djupfiskedepression.
Jag har nu till och med svårt för att uppbåda ett riktigt sug inför Gaula trippen V34.

Normalt så borde man vara i eld och lågor över en sån resa men vis av erfarenhet så har jag redan gett upp.
Det är många faktorer som bidragit till min sinnesstämning som tidigare misslyckade resor, laxens nedgång, det dåliga vattenflödet, fångstresultaten på det vald vi ska fiska, väder, vind och Ernst Kirschsteiger.

Jag försökte igår att tända till på allvar genom att titta på lite fiskefilmer. Visst ser det roligt ut och det pirrar till lite i fisketarmen men det som samtliga filmer innehåller är fisk som hugger, fisk som drillas och fisk som landas.
Skillnaden där är för mig att det är dessa delar som saknas.
Skulle man sätta sig ner och se en fiskefilm som baseras på hur jag upplever det så vore det 1,5 timme med poolpanoreringar och kastträning, Hur roligt är det?

Senaste trippen till Norge och ett par svängar till Ljungan så har jag kommit på mig själv med att inte ens ha tillstymmmelse till förhoppning i samband med att jag lägger ut flugan. Det är mer nåt som sker pliktskyldigt.
Och det är då klart som tusan att man inte heller får någon fisk när man fiskar slentrianmässigt och utan inlevelse. Koncentration och fokus ligger nån annanstans och jag känner att jag inte ens försöker.

Jag ska fortsätta veckan med att försöka sätta mig vid bindstädet och knåpa ihop några alster till Gaula och även se lite mer fiskefilm för att se om suget kommer smygande.
Nånstans i bakhuvudet så vet jag att det kommer svackor och att det blir desto roligare när man tar sig ur dom. Men nu snackar vi iofs grand canyon svacka med lodrätta klippväggar. Men oj vad det ska bli trevligt när man väl tar sig upp.

Anna och Ellie åker upp till svärföräldrarna i dag och ska vara borta ett par dagar. Jag ska göra lite nödvändiga måsten på hemmaplan under den tiden men ska nog försöka att hitta lite tid för flugbindning, fiskefilmer,  förberedelser för Gaula och kanske även lite fiske. Förhoppningsvis så kommer det att ge inspiration och kanske till och med att hoppet återvänder.

Må ert hopp aldrig försvinna!

Måtte djävulen..

Lite less och frustrerad över den långa torkan på lax och havsöringsfronten så blev jag glad som tusan när kompisen Robin ringde går och bjöd mig med på en liten trolling/släproddstur på Marmen i går kväll.
Att få dra några gäddor kommer säkert att pigga upp lite och ge tillbaka lite av fiskesuget tänkte jag.
Robin köpte en ny båt ifjol som jag inte hunnit med att provåka och det visade sig vara en mycket trevlig båt.
En högskrovad 5 meters med styrpulpet och två motorer. En 60 hästars och en liten 4 hästars som är perfekt för trollingfarter.
Eftersom vi inte hade koll på hur det ser ut djupmässigt så körde vi runt lite på chans och letade djupkanter lite här och var utan nån direkt framgång.
Ett par timmar förflöt utan nån känning för någon av oss då ett av Robins spö , med djupparavan, signalerade fisk.
Såg inte ut att vara nån större fisk så Robin började ta in den under fart. Helt plötsligt så märkte vi dock att det var en bra mycket större fisk än vad vi trodde. Fisken behagade nämligen att plötsligt vända och gå emot motsatt håll och linan försvann snabbt av spolen och hans båtspö bugade djupt.
Dessvärre gick det sen som det brukar gå med stor fisk. Plötsligt blev det bara slacklina och vi fick tyvärr inse att den gått lös.
Det hade nog varit nytt pers på gädda för Robin om vi fått in den men det var kanske lika bra att den aldrig kom in. Vi hade nämligen ingen hov och att ta en 10 kilos i gälarna är inget man gärna gör.

Så efter lite svordomar puttrade vi vidare och Robin ser en fisk på ekolodet på 6 meter som verkar stiga.
Då nyper det till igen på Robins spö och en episk kamp börjar (enligt Robin..)
Lina ges och lina tas. Fajten passerar 10 minuter...20 minuter...vi börjar närma oss 40 minuter..
Vi har inte sett ännu vad det är men vi börjar gissa på stor hälleflundra, valhaj eller blue marlin.
Till sist så lyckas ändå Robin kunna pressa fisken in mot båten och vi kan med gemensamma krafter vältra in en gigantisk gös!
Som ni kan se å bilden nedan så uppskattade vi vikten till nånstans kring 5,5 kg..

Hur det gick för mig? Gissa...
4 timmars fiske och inte en gädda, inte en aborre, ja jag fick knappt ens sjögräs!!
SERIÖST!!!!! VAD ÄR DET FÖR FEL?!?!?!?

Måtte djävulen ta mitt förbannade fiskeintresse!

Nära gråten nu..

Jag och Dick hade lyckats med att få ihop våra kalendrar och synkat dessa med respektive familjers behov och på nåt sätt fått ihop tre gemensamma dagar så att vi kunde göra laxsäsongens andra resa. Som vanligt gick resan till Stjördalsälven med boende på Midtkils camping.

Säsongen i Norge har ju varit klen som tusan. I Juni så Gick det lämpligt med vatten men dåfanns det ingen fisk i fjorden. Sen Kom fisken in i fjorden men då var det inget vatten i älven i stället.
Så har det sett ut i Juli. Inget vatten i älven och därigenom väldigt lite uppgång av lax.
Men så i slutet av förra veckan och i helgen så kom det äntligen regn. Det blev uppgång och fisket fick ett ordentligt uppsving. Fredag-Söndag så visade älven upp fina fångstsiffror och vi tänkte "Äntligen så prickar vi rätt för en gångs skull!"
Men en viss oro fanns för vädret. Från Måndag och framåt så visade prognoserna på strålande sol och varmt vilket inte är det bästa vädret för laxfiske direkt.
"Nåja, kvälls och morgonfiske kan nog vara lite hett ändå så länge det finns vatten bara.."
Resultatet: I och med att vi korsar gränsen så stänger kraftverket i Meråker ner till minmitappning. Älven sinar nästan omedelbart och fisket tvärdör..
Från den 21-22 så går flödet från 140 kbm/s till 40 kbm/s (och då är flödet från Forra inräknat där) och sen sinade det mer långsamt.
Den tvärniten på vatten i kombination med strålande sol från klarblå himmel innebar att det var stendött på fisket.
Dagen före togs det 35 fiskar och dagen vi var där togs det 3 (!?!)
Så för oss blev det bara fiske en kväll och en morgon. Sen insåg vi att det var mer eller mindre meningslöst att köpa kort för en dag till.
Det är ju som sagt inte bara en fråga om att laxen somnar in utan det innebär också att flödet i de övre delarna av älven går ner totalt vilket innebär att det blir inget som helst drag i vattnet.
Och att fiska med fluga då är inte roligt..
Visst hade vi kunnat fiske i de nedre delarna men det är inte vår typ av fiske. Långa grussträckor utan minsta antydan till strömkant, stenar eller dylikt.
Rent maskinfiske. Ett kast, två steg, nytt kast två steg, nytt kast två steg..
Där fiskar man mer på stigande fisk i rörelse och med gällande förutsättningar så såg vi inte heller att det skulle stiga nån fisk.
Så efter flera timmars funderande så kom vi fram till att vi åker hem. Trots att man inte kommer iväg så ofta och att man verkligen var fiskesugen så finns det också en gräns på vår galenskap. Att stå och kasta i en trögt flytande bäck är inte värt mödan.

Nu återstår bara ett laxtillfälle och det är Gaula V34. Om det även då kommer att jäklas så har jag lovat mig själv avv ta en seriös funderare på om jag överhuvudtaget ska fortsätta att fiska efter lax. Just nu känns det faktiskt inte så.
Man hade istället kunnat vara ute och fiska röding med enhandsspöet och kanske en öring eller harr. Där är det sällan att man går helt lottlös och det är egentligen inget mindre roligt. Back to basics är kanske grejen. Ett spö, tio flugor och sen är man redo!
Men å andra sidan... ett laxhugg är det inte..

Må ni aldrig drabbas av laxbacillen!