älgjakten gick inte mycket bättre..

Eftersom jag är lite kass i kroppen så har det tyvärr inte blivit nån älgjakt de senaste åren.
Jag tycker att när jag inte längre orkar med eller kan göra de arbetsdelar som hör till älgjakten så ska jag inte längre vara i skogen heller.
På samma sätt som att jag inte kommer att jaga den dag jag inte längre skjuter för brons så kommer jag inte heller att jaga förrän jag kan bidra med nåt kring arbete.

Men det innebär inte att mitt intresse är borta. Det är en plåga när man sitter hemma första veckan i september och drömmer sig bort till ljudet av hundar, knakande grenar, en eld som brinner, saltfläsk, gliringar och tjabbandet jaktkamrater emellan och naturligtvis den där stora gula kronan som sakta kommer vaggande mellan träden.

Så i Tisdags kände jag att jag måste i alla fall åka upp och komma ut i skogen. Sitta med någon på pass och kanske få höra en hund.
Ställde klockan på 03.00 för att kunna vara framma till samlingen 05.00.
Då inträffar det man hade kunnat räkna ut med stjärten och en kritbit.
Ellie, som har sovit klanderfritt på nätterna i 5 månader får ont i magen. Så hon vill inte sova med nån ordning vilket i sin tur medför att jag själv somnar kring 05.00, dvs två timmar efter att jag skulle klivit upp...
Men efter två timmars sömn så kliver jag upp och kastar mig i bilen upp till jaktmarken.
Efter lite letande för att hitta åt jaktlaget så hittar jag Monicka efter vägen. Hon har fått order om att byta pass så jag skjutsar henne till det nya passet och kliver ut. Vi hinner bara vara utanförbilen nån minut innan man blåser av jakten och det är dags för återsamling.
Under samlingen så diskuteras vädret som är strålande sol och varmt. Genom det så blir det för varmt för att jaga nåt mer och jakten blåses av för dagen.
Så det vara bara att dricka en kopp kaffe och sen åka tillbaka till Matfors.

Så 30 mil för att få dricka en kopp dåligt termoskaffe i skogen. Just då kändes det inte direkt värt att ta ledigt från jobbet men så här i efterhand så var det skoj att bara komma ut och få träffa allihopa. Man inser att man verkligen saknar det, ja faktiskt mer än jag trodde.
Ska nog försöka ta mig upp nånting till oktoberjakten. Bara för att känna på det lite.

Må era jakter bestå av mer än bilåkning och dåligt termoskaffe!