Inspirerad av både Timrås framgångar och det faktum att det är sportlov så föll jag till föga för Ellies önskan om att åka skridskor denna vecka. 

Visst, det är väl ca 30 år sedan men hur svårt kan det va? Det är väl som att cykla? 
Plus att jag har i flera säsonger specialstuderat Jonathan Dahléns ”kvart-i-tre” åkning. Så jag hade ett orubbligt självförtroende som går att likna vid Calle Halfvarssons inför varje ny skidsäsong.

Jag stötte på patrull redan vid påsnörandet av skridskor. Jag köpte dessa begagnat för ett par år sedan och de var varmugnsbakade för den förre ägarens fot. Jag upptäckte dock för sent att den förre ägaren verkar ha varit endera en kyckling alternativt ett hjortdjur. Skridskorna var därför passande endera för en tretåig klo alternativt en klöv. 
Efter ca 30 minuters pressande, bankande och stampande hade jag till slut lyckats med bedriften att få ner fötterna i dessa tortyrredskap med endast en mindre förlust av blod och skinn. Samtidigt badade jag i svett och hade en arbetspuls på ca 180... Började misstänka att det här kanske inte blir helt smärtfritt..

Nu var vi framme vid den lite kritiska tidpunkten när isen skall beträdas..
För er andra som kanske inte heller har åkt på ett tag så kan jag informera om att is...den är hal...jättejättehal!
Jag hade sett min entré lite som när TIK spelarna hoppar ut innan matchstart och med sex-sju snabba skär sätter fart ut i mittzon. 
I verkligheten blev det en krampaktigt grepp om sargen med vars hjälp jag sakta kunde dra mig fram någon meter på darrande ben. Naturligtvis till alla barns hånande skratt... som ren information till er barn om ni läser det här..det gör ont ska ni veta.. rent teoretiskt kan jag faktiskt det här bättre än er! 

Droppen var när Ellie kom och erbjöd mig en hjälpställning som man styr framför sig. 
Då brast det.  ”Nu får det bära eller brista” och jag släppte sargen. 
Plötsligt kom känslan av oövervinnerlighet tillbaka från min ungdom och jag tog ivrigt det första skäret. Lika plötsligt försvann tidigare nämnda känsla och i stället ersattes den av skräck och förvirring. Bägge benen hade nämligen bestämt sig för att ta det första skäret samtidigt! Åt olika håll!
Om bägge benen plötsligt vill röra sig åt motsatta håll så återstår bara en sak. Jag måste göra en ”Van Damme” och gå ner i split!
Ni som känner mig närmare vet att det är lika sannolikt att jag ska kan gå ner i split som att Donald Trump kommer att medverka i nystarten av (det klassiska?) tv programmet ”Förlåt mig”
Som tur är så är mina senor och bindväv så oerhört gamla, stela och hårda att inte ens rakt motverkande krafter kunde töja ut dom innan de blev låsta i en position jag kallar ”kraftfullt nödig” a.k.a ”stelopererad krabba”
Låst i den positionen lyckades jag saktaaaa glida till närmaste sarg med en stil och en grace som gjort vilket slagskepp som helst stolt.

Efter att i panik nått fram och krampaktigt greppat sargen och millimeter för millimeter återhämtat benens position så inser jag det hemska!
Jag måste ta mig tillbaka till utgångspunkten!
Samtidigt fylls jag återigen av (oerhört felaktigt) självförtroende. ”Äh, jag har inte ramlat än, det här kan jag ju!”
Ja, det är sant. Den manliga psyket är oerhört positivt lagt, men har samtidigt väldigt lite förankring i verkligheten..

Men i alla fall, med låsta ben och en ordentlig knuff i från sargen så påbörjades den långa färden tillbaka mot säkerheten i båset. 
Halvvägs så kommer den svagaste av alla svaga vindpustar från den ena sidan. Det här ställer till det ordentligt.. Då jag har en total avsaknad av balans så tvingas jag till en riktningsförändring. Riktningsförändringar är i detta skeende av ondo.
Obalansen resulterar i spasmiska rörelser, okontrollerat viftande, söndersträckning av varenda muskelfiber som min kropp fortfarande kan tänkas ha. 
Med guds försyn, en korrigerande vindpust och astronomiska mängder tur reder jag upp situationen och håller mig stående, obegripligt men sant. Rätar på mig och utbrister sedan med myndig röst som osar av självförtroende ”Ja ni barn, det där kallas det kallas överstegsåkning”
Till slut når jag äntligen båset där jag mer eller mindre faller ihop i en liten pöl av fysisk och mental sörja. Kvidande försöker jag få av mig skridskorna men det kräver all min återstående fysiska styrka och mentala närvaro och tar ca 45 minuter beroende på att nån ondskefull människa beslutat vaxa snörena så att de sitter som de vore gjutna. Efter att ha klöst bort naglarna och gnagt tänderna till stumpar får jag till slut upp dom.

Efter denna sista kraftansträngning så ber jag barnen på isen om de kan hämta bilen och köra mig hem. Oerhört besviken blir man när det bara kommer kommer dåliga bortförklaringar om ”jag är bara 8 år” och ”du är för tung att bära pappa”
Men till sist kom jag hem, fick en tröstande GT och i samband med det så återvände självförtroendet. Så i morgon provar vi på Skicross! Hur svårt kan det va?