Min första laxresa

Min första laxresa är över. Nu kan jag knappt bärga mig till nästa.

Det här var första gången som jag fiskade riktat mot lax med fluga och något roligare och mer spännande är jag osäker på om jag nånsin har upplevt.
Utan tvekan så finns det andra typer av fiske som är jämförbara. Att stå utvadad i en fjällå där öring vakar är naturligtvis fruktansvärt roligt och enormt spännande och där finns det andra delar som förhöjer upplevelsen som naturen, frånvaro av tid och rum med mera, men vid dessa tillfällen är det en sak som fattas..
Vetskapen om att vilken sekund som helst kan en 18kgs silverblank torped smacka tag i flugan och tvinga dig till en 2 km lång språngmarsch där det är laxen som bestämmer villkoren och du som fiskare som måste anpassa dig..
Just denna vetskap gör laxfisket till ett av de mest spännande upplevelser som jag någonsin har haft.
Från och med nu så är jag troligen fast i laxträsket för alltid, och detta trots att jag under tre dagars intensivt fiske inte hade en enda känning och att vi under hela tiden bara såg en enda fisk.
Skillnaden nu jämfört med vanligt fiske är att varenda gång man lägger ut flugan och låter den drifta så tänker man ”Nu hugger det, nu hugger det, nu hugger det” tills flugan bara hänger dött i strandkanten och man lägger ut den på nytt..
Då blir det återigen ”Nu hugger det, nu hugger det, nu hugger det”
Och så fortgår det hela tiden?!?! Jag förstår det inte själv faktiskt.
Nu kan det väl iofs vara nyhetens behag att man hela tiden är på tårna och beredd på att det suger i men nåt speciellt är det och jag tror aldrig att det kommer att försvinna.
Visst blev man less under det här fisket också. Man hade fiskat i kanske 8 timmar och gått samma sträcka kanske 4-5 gånger utan att vare sig se eller känna nåt. Bytt flugor och linor i desperation och åkallat diverse gudar och smådjävlar, ryggen värker och du är trött, frusen och hungrig, då när du fiskat klart på din sträcka och sista kastet var gjort så kom känslorna ”nä fy fan den här idiotin skiter jag i!”
Men innan man hade vadat in till land igen så var man sugen på nytt ”Kanske om jag provar en riktig sjunklina med en gigantisk Mikkeli Blue?”
Så innan man var tillbaka vid ryggsäcken för dessa byten var man så het och sugen att man riktigt längtade till att få lägga ut flugan igen.
Varje gång man kände att kroppen helt enkelt inte orkade längre, blev man så fruktansvärt besviken över sin egen kropps begränsningar och det gjorde psykiskt ont över att behöva packa ihop grejorna. Vetskapen om att det nu var flera timmar till nästa pass skapade en saknad som nästan gjorde mig rädd.

Den här trippen gjorde verkligen att jag fick ett riktigt sug efter att få känna en lax. Det fanns inget som gjorde mig besviken utan tvärtom så var alla delar positivt överraskande. Jag har nu (tyvärr?) skapat mig ett livslångt beroende som jag hoppas att jag ändå kan balansera inom nivåer som är rimliga för mitt övriga liv.

Må ni alla få uppleva spänningen inför ett förmodat laxhugg!