Upp kom vi och kaffe kokades och snabbt iväg. Målet för morgonen var ett vald som heter ”övre storflor” som vi hade fått tips om.
Det här valdet var mer en längre running pool som ändå höll en fin djupränna och ett antal stenar lämpligt utspridda. Vi nötte på här rätt många timmar men ännu en gång utan känningar.
Jag övade en hel del på att få till snake roll kastet. Det funkade faktiskt halvhyggligt framöver dan från den sida vi fiskade på (högra). Man fick visserligen en del hjälp av vinden som kom nedströms, men det känns ändå som att man börjar få ett till kast på repertoaren som kommer att kunna förbättra mitt fiske.
Kroppen började sedan sätta stopp för oss då bägge våra ryggar (samt Staffans axel som började trassla) inte är i bästa skick. Därför blev planen att ta oss till campingen för lite vila och lunch och istället lägga vårt krut på lite kvälls och nattfiske.
Så vi slog oss ner i campingstolar och roade oss med att knyta lite tafsar och surra lite. Mat tillreddes i stugan då det började blåsa lite småkyligt.
Vi kom vide den här tidpunkten fram till att det var såna fina förhållanden både med älv och boende att det kändes bara dumt att spendera tid i bilen för att åka till Gaula så vi gick bort till receptionen, bokade stugan ett dygn till och tog ett nytt dygnsfiskekort.
Nu blev det inte heller så länge som vi vilade då fiskesuget var lite för starkt och vi hade helt enkelt inte ro i kroppen att hålla oss i stillhet. Så vi for ut på nattfisket klockan två på eftermiddagen…
Planen var att prova ”Brohölen” som då är en riktigt het och känd sträckning. Det går alltså en bro rakt över sträckan och det är ett känt huggställe som ligger precis där.
Lax (tja egentligen all fisk) har en tendens att trivas under broar (ger skugga och skydd) men också under kraftledningar? Just kraftledningar är egentligen ett kapitel som man borde ägna ett inlägg om. Vad är det som gör att kraftledningar ofta är bra huggplatser? Nåja det blir en senare fråga.
När vi kom till sträckan så var de två killar från Karlstad där som vi hade träffat föregående dag. Så det kändes ok att ha lite trevligt sällskap där under bron (Det står en bänk utplacerad direkt under bron så att det blir som ett litet regnskydd)
De hade haft varsitt påslag tidigare så man visste att det fanns lax i poolen. Det ger en extra krydda att veta att det finns fisk i poolen som man fiskar på och att det inte bara är en väntan på ny fisk som kommer upp. Samtidigt dyker det upp en norrman (kommer från och med nu kallas ”ny-norsken”) som jag börjar surra lite med. Det visar sig vara en rutinerad räv trots sin ringa ålder. Han hade bland annat jobbat som guide i orkla föregående år och hade en rackarns massa fiskedagar per år. Han kunde den här poolen på sina 5 fingrar och beskrev i detalj hur strömmarna gick och vilken strömkant som laxen kliver upp i samt vilka tillfälliga ståndplatser som den tar.
Under kvällen så fortsatte han att dela med sig av sin kunskap både gällande flugor och hur poolen fungerade på olika vattenstånd men kanske framför allt kring laxfiske generellt. Jag lärde mig väldigt mycket under den här kvällen som jag kommer att ha nytta av i framtiden.
En stund senare så såg man fisk i poolen som var uppe och visade sig (två stycken tydligen enligt ny-norsken och spinn-norsken) och ”ny-norsken” och en spinnfiskare (spinn-norsken), som anslutit, hade också ett hugg men inget som fastnade. Synd, hade varit roligt med en laxfight.
Återigen så blev det ännu mer spännande så man fortsatte fiska intensivt. (behövs inte mycket för att man ska bli het och tokig)
Nu var det en rätt lång sträcka (ca 400 m) som man fiskade och det blev för varje repa mer och mer påfrestande för min redan trasiga rygg. Men trots att man knäade för varje kast så fortsatte man ändå? Det är konstigt vad man kan driva på kroppen när man håller på med nåt man tycker är roligt. Vid två-tiden på natten kände jag att nu är det nog. Varje kast skrek verkligen i kroppen. Man ville ändå inte riktigt ge sig, utan man vadade nu så långt som det gick för att om möjligt nå en bit ofiskat vatten.
Droppen ändå blev när jag hostade till och hostningen orsakade sån smärta i ryggen att benen försvann under mig och jag tog in vatten i vadarna. Var på vippen att det skulle blivit riktigt blött..
Hade det kommit fler hostningar är jag inte säker på att jag hade kunnat ta mig upp ur vattnet alls… Under såna förhållanden måste man helt enkelt ge sig.
Så vi packade ihop motvilligt då den riktigt giftiga tiden på dygnet nu infunnit sig. Tillbaka till campingen för de obligatoriska whiskyglasen och en panik-öl som man sveper innan man går och lägger sig…. För vi hade naturligtvis inte lärt oss ett skit av gårdagen.
Må evolutionen ge oss bättre minne om hur små våra blåsor är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar