Måndag 1 september

Måndagen första älgjaktsveckan....

För alla som jagar älg så vet ni vad jag talar om. Den här morgonen finns det någon speciell sorts energi som inte går att ta på. Ett helt års uppdämda förväntningar och drömmar som under några korta morgontimmar kan besannas, krossas eller bara fortsätta att vara drömmar...

Utan att bli alltför långrandig så kastar jag mig i stället in i en kort beskrivning över hur dagen såg ut.
Vädret var klart till halvklart med en lätt sydvästlig vind (eller "västaväre" som man sa gammalt tillbaka.. Då spelade inte den egentliga vindriktningen någon roll. Det blåste ändå "västaväre"..)

Vi öppnade jakten med en gammal klassiker. Området blev Gråknösen/Gråberget och vi gick ut med tre hundar. Danne tog Gråberget, Pelle tog Gråknösen och Plupp gick nersidan vid bäcken.

Själv drog jag lotten för passet "Tornet ute på storhygget". Det som är lite intressant är att i stort sett all vår jaktmark numera är ett "storhygge" och vi har torn på nästan alla så kan den här namngivningen i längden bli förvirrande.

Dannes hund fick snabbt upp ko med dubbelkalv som gick upp och ställde sig 20 meter utanför jämtgränsen. Sen var det stånd och gångstånd längs efter linan i ca en timma innan älgarna bestämde sig för att gå ner till sjön och ställa sig där. Plupps hund (Bosse, älskar det namnet)däremot gnaxade till på några älgar som i maklig takt promenerade upp på graninge rakan där Monica (En av två kvinnor i jaktlaget) blev premiärskytt.

Efter sedvanligt gratulerande och flåning så blev det dags för eftermiddagssåten. Området blev storflon/lillflon med Mick och Birgersson som hundförare. Själv hamnade jag på "Tornet Alaskavägen" som är ett lite halvrisigt torn på en vägkant där man har två små skjutgator in i såten och sen själva vägen.

Väl på plats i tornet värmde solen så pass mycke att jag fick börja skala av mig kläder samt svalka min strupe med en iskall pilsner.

Såten var nästan färdig och hundförarna nästan igenom, när en av hundförarna säger att hans hund ser ut att ha stannat till på pejlen. Detta brukar kunna vara ett tecken på att den har älg på g. Så jag skärper till mig i solgasset där jag sitter och halvdåsar. Ett tu tre får jag mycket riktigt se att det kommer en kviga snabbt springande i en av de skjutgator som är riktade inåt såten. Jag hinner inte riktigt med att ta ett skott så jag vänder mig om mot vägen till höger och osäkrar. Jag hör hela tiden älgen inne i skogen och inser utfrån riktningen att det kommer att bli tight om den inte skall gå ut i kurvan ovanför mig. På grund av vinkeln ser jag sedan kvigan först när hon är nere i diket på andra sidan och på väg upp i skogen och jag släpper då i väg skottet. Kvigan faller i skottet med ett högt skott som stryker undersidan av ryggraden vilket ger knall och fallverkan. Birgerssons hund kommer bara några sekunder senare och ger några skall.

Det är skönt när årets första älg är i backen. Trots att man skjutit över 40 älgar så får jag fortfarande samma adrenalinpåslag varje gång. Den enda skillnaden är att det klingar av fortare nuförtiden.
Så efter att ha tagit ur kvigan och hon är flådd och inhängd i slakteriet så avbryter vi en lyckad jaktdag. Frågan är om vi någonsin under min tid har skjutit två stycken första dagen.