måndag 10 augusti 2009

Hemma igen...

Det är bra märkligt hur kropp och framförallt själen kan reagera på förväntningar.

I ca ett år har man, sedan vår förra årliga fiskeresa, suktat, längtat, trånat, funderat, planerat grubblat och bara "slät-tänkt" på denna årets fiskeresa till övre ransarån.

Man har läst allt som bara går att läsa om detta ställe, om flugor, vattenstånd, väder och tältplatser. Man har spenderat timmar bara genom att stirra på ån via eniro och google earth. Man har genomsökt varje kilobyte av youtube efter fiskefilmer som har något med ransarån att göra. Jag har terroriserat kompisar, släkt och min stackars Anna med allt från flugmönster till lämplig "resemat"

När jag gjorde illa skallen i höstas och satt som ett dreglande kolli så hade man en sak som pulserande värkte hela tiden
"...ska..gå..till..ransarån......ska..gå..till..ransarån......"

Man har hållit på i flera veckor med att småpacka lite och under hela våren köpt nya prylar som sovsäck, liggunderlag, vadarjacka, nya spön och linor. Bundit hundratals med flugor med nackvärk så det flimrar framför ögonen.
Dagen innan avfärd spenderade jag tillsammans med Jake och Lovis. Vi kunde inte, om så våra liv hade hängt på det, få något annat in i våra av fiske sönderfrätta hjärnor, än RANSARÅN.
Man hade under många, många, många timmar, spelat upp en inre film framför sig, där man står på en nacke i solnedgång och drillar en 3 kilos öring som frenetiskt hoppar och tömmer spolen på lina.

Så helt plötsligt står man där...

Man är mitt inne i den dröm som man har haft i ett års tid....och det är inte så perfekt som man hade tänkt sig....

Man är svettig, skitig, blöt och myggen sticker överallt.
Inga insekter kläcker, ingen fisk vakar. Man spenderar mesta tiden med att gå mellan fiskeplatser och fundera över vad som är fel. Kroppen värker och man är yr av vätskebrist.
Peter är inte med och dränker en mobiltelefon eller knyter en tafs till en cirkel. Inte fan står man och drillar en trekilos fisk. Man är glad om man kan lura en tvåhektos fisk...

Man känner sig nästan som....ja, lurad...

Men samtidigt som man känner det, så inser man också att man har inte sett fram mot en fiskeresa, utan man har istället sett fram mot att spela huvudrollen i någon slags skum hollywood filmatisering av sina egna förväntningar på en fiskeresa. Då först kan man börja uppskatta vad man upplever för stunden.

Jag ska inte flyga iväg i något halvt amatörpoesi epos kring det här, utan ville bara skriva några rader om att man inte ska ha för högt ställda förväntningar, för verkligheten kommer aldrig att motsvara fantasi och dikt.

Om man ser på resan helt krasst så var det en helt suverän resa. Vi hade kanonväder med strålande sol alla dagar (kanske lite för bra väder då vi misstänker att det var det som gjorde att insektslivet dog..).

Ån i sig själv var helt underbart vacker och såg ut nästan som om någon hade designat en flugfiskeå. Vattenståndet var jättefint och boendet i tält fungerade kanonbra.

Fisket var dock ganska trögt. När vi kom upp höll en dagsländekläckning på att dö ut och nattsländorna hade inte kommit igång ännu. Det gjorde att det blev svårfiskat. Vi såg mycket fisk och även en hel del riktigt stor fisk men dessa gick bara och käkade snäckor efter botten.

Sen var det inte detsamma utan vår fiskebroder Peter. Han var i år upptagen med barnasytande då han och hans flickvän Malin fick sitt andra barn, en dotter vid namn Svea, bara någon vecka före avfärd. Han var gruvligt saknad. Han har en förmåga att lyfta humöret i de mörkaste stunder och han sprider gemyt och trevnad. Men nästa år Peter...





Jag kommer att komma med några fler inlägg med dag för dag beskrivningar och bilderna lägger jag ut i webbalbumet. Det kommer att komma fler bilder där när jag kan lägga beslag på bilderna från jakes kamera... om det någonsin går att få ut nåt mer ur den kameran då den blev lite fuktskadad under resan....mer info om detta kommer...

Må era förväntningar aldrig vara för högt ställda!

Inga kommentarer: