Jag har sedan tidigare utlovat att jag ska försöka skriva en sammanfattning över fjolårets fiske här i bloggen.
Nu blev det en hel del fiske ifjol, framför allt från Juni och framåt så det är lite krångligt när man ska försöka att komprimera det till ett (flera) blogginlägg, men jag ska försöka:
Jag lyckades bevisa att jag utan tvekan är världens sämsta laxfiskare och troligtvis norra Europas sämsta öringsfiskare!
Efter att ha blivit sjuk mitt under brinnande vårsäsong, några veckor innan blanköringen stiger, så blev det inte så mycket fiskande efter öring under våren.
Säsongen började dock bra. Jag och Dick var ute den 3 mars då jag lyckades lura en liten rackare.
Tanken var att "fan, det här kommer att bli en bra säsong"
Ack så fruktansvärt fel man kan ha..
Efter den första lyckade trippen så hade jag ett antal tripper som gick normalt. Det vill säga tomt.
Jag skyllde på vatten, vind, flugor, skagit-tekniken, Ernst Kirschsteiger, Eskil Erlandsson, sälar, skarvar, yrkesfiskare
och vid ett tillfälle faktiskt också Sveriges biodlare (fråga mig inte hur dom kunde få skulden men det fick dom)
Uruselt gick det i alla fall.
Sen kom sjukdomen. Mina lungor fick en smäll och jag blev inlagd på sjukhus med ganska dystra prognoser.
Under den tiden så funderade man mycket. Många av tankarna (om man bortser från de som handlade om familj och vänner) handlade om fiske och då framförallt om lax.
Jag hade ju fått lax på fluga föregående år och det var en för mig livsomvälvande upplevelse.
Sån kraft och skönhet i en fisk trodde jag inte var möjligt.
Hugget hade etsats fast i min hjärna och jag upplevde det många gånger om och om igen under hösten och vintern.
Tanken formades så sakta, att om jag kom ur det här med lite kraft kvar så skulle jag banne mig lägga tid, pengar och energi för att fånga lax.
Veckorna gick och till slut så blev jag bättre och fick även efter en biopsi veta att det inte var slut på fisket riktigt än utan att det med behandling gick att stoppa.
Så efter att ha kommit ut från sjukhuset så bar det av till PO's där jag köpte upp mig på diverse utrustning som skulle täcka de flesta förhållanden som kunde tänkas uppstå under sommaren.
Efter det så planerades ett antal tripper till Norge in. Att fiska lax i ljungan och räkna med fångst är ungefär lika troligt som att jag kommer att väga 70 kg igen, ta en plats i fotbollslandslaget och samtidigt bli utnämnd till sveriges sexigaste man..
Alltså chansen finns, men den är mindre än 30%..
Därför så var tanken att lägga krutet på Norgefisket istället.
Så jag och Dick stack till Stjördalsälven över en helg i början av Juni. Jag hade inte återhämtat mig direkt så det var en mycket jobbig resa men väldigt rolig samtidigt.
Det fångades ingen fisk denna tripp. Dick tappade en som satt en stund och själv hade jag nån dragning men det var allt.
Sen rullade laxsommaren på.
Jag åkte iväg med Dick nån gång till, sen åkte jag själv ett par gånger, jag åkte med Anna en sväng och med Annas fasters gubbe, POa, vid ett tillfälle.
Resultatet för samtliga tripper?
0 laxar.
Hur jag än slet och jobbade så ville inget fastna. Ett antal dragningar och några krokade men inget som ville sitta längre än ett par sekunder.
Jag ifrågasatte livet, mig själv, fisken, vattnet, Gud, ödet och you name it.
Jag hade skaffat årskort till Stjördalsälven och fiskade där framförallt i de övre delarna (och upp i Forra, en biälv som rinner in i Stjördalsälven och som man får fiska i med årskort).
Jättefina sträckor som verkade finfina utifrån alla aspekter. Det var bara ett fel. Det togs ingen fisk där..
Året innan så gick fisket fint där uppe men nu i år så togs det väldigt lite fisk där.
Däremot så gick Stjördalsälven jättefint längre ner. Togs väldigt mycket fisk som verkade gå upp, sen vända och gå ut igen men den fortsatte inte hela vägen uppåt.
Många var teorierna kring älven men den kanske mest valida var att smältvattnet som kom tillsammans med den kallaste sommaren sedan tidig stenålder gjorde att vattentempen längre upp i älven var för kall och fisken valde att stanna eller vända om.
Upp till Forras utlopp i Stjördalselva så gick laxen, men där var det tvärnit.
Då frågar sig säkert någon: "Varför fiskade du då inte de nedre delarna?"
Det är en bra fråga. Dels så var det mycket folk i de nedre delarna och jag är ingen fantast av att stå och trängas med folk.
Sedan så är det pooler som inte har någon egentlig karaktär. Det är bara ett lugnt långsamflytande slingrande som det inte händer nåt i. Det är dessutom tidvattenstyrt så det gällde att vara på plats vid vissa tillfällen när tidvattnet kom in och laxen följde med.
Det här var naturligtvis nåt som de flesta hade koll på och vid dessa tillfällen så var platserna även överbefolkade vilket då gjorde att jag inte riktigt trivdes.
Så jag nötte istället på i de övre delarna utan framgång. Till slut ledsnade jag en dag och tog mig faktiskt tid att lägga ett fullt dygn i de nedre regionerna.
Jag tänkte att jag får svälja min stolthet och offra lite av min inställning till trängselfiske.
Vad händer tror ni?
Jo detta dygn så tar dom, för den enda gången under mina resor, fisk i de övre delarna medan man går lottlösa i de nedre..
Nu var vi alltså inne en bit i juli och jag hade redan börjat inse faktum.
Jag var troligtvis en av världens sämsta laxfiskare.
Tydligen så stod titelanspråket mellan mig själv, en chilensk gruvarbetare utan armar och centerpartiets partiledare Annie Lööf.
Det var dock en bit kvar av säsongen så jag hade fortfarande förhoppningar om att slippa denna mindre åtråvärda titel.
Jag nämnde i texten ovan att jag var iväg själv till Norge vid nåt tillfälle.
Under mitt funderande vid min sjukdom så hade jag sett en romantisk bild av mig själv där jag ensam vid älven under en fin sommarnatt kunde komma till ro med mig själv och mina tankar. Att bli ett med naturen, känna harmoni med älven och laxen.
Därmed också kunna få fingertoppskänslan över när det var dags för mig att lägga flugan i vattnet och fånga min drömlax.
Vilket jäkla nys!
Visst tusan kan jag uppskatta och fiska själv. Att åka ner till Ljungan tidigt som tusan en morgon och se solen gå upp och gå några repor själv i lugn och ro kan jag tycka är jättetrevligt.
Men att gå och nöta efter lax själv i Norge flera dagar var inget jag stod ut med.
Efter bara nån dag i ensamhet började jag få en hålögd blick och verkligen törsta efter någon att prata med.
Jag tror till och med att jag vid nåt tillfälle av sinnesförvirring tog upp en dialog med en dansk. Då kan ni förstå vidden av min desperation när det gäller kontakt med folk.
Börja prata med människor som man inte begriper ett ljud av vad dom säger bara för att få höra en annan mänsklig varelses röst..
Jag är definitivt ingen pratkvarn normalt och har inget behov av att ständigt avhandla minsta händelse
men jag kände att nån gång då och då skulle det vara förbaskat trevligt att ha en kamrat som man kunde utbyta några familjära fraser med, som till exempel:
"Fan vad trögt det är"
"Men vad är det för fel?!?"
"Nä man kanske skulle värma på en burk ravioli"
"Skulle du kunna hjälpa mig att ta bort den här kroken ur mitt öra?"
Nä, istället så kröp sig nån form av deprimerat lax-vansinne över mig som är lite svårt att förklara. Följande videoklipp kanske förklara det bättre. Det spelades in en ensam natt vid älven och i stugan då jag hade en, vad ska vi kalla det.. mindre mental dipp..
Så om jag inte lärde mig nåt annat under den här sommaren så lärde jag mig detta. Ska man fiska mer än ett dygn så ska man göra detta med en fiskekamrat.
Så här förflöt sommaren i alla fall.
Några resor fick kortas av pga otrevliga regn och flommar, fiskarna ville inte fastna och jag höll på att få skörbjugg genom att ravioli på burk stod för 96% av mitt födointag.
Visst började paniken över att inte få landa en lax så sakteliga krypa över mig, men jag visste samtidigt att jag hade en backup-plan.
Jag och Dick hade nämligen en vecka i Gaula bokad till Augusti. En hel veckas fiske på Augusti älv. Då borde man ju kunna lura någon rackare kunde man ju hoppas på.
Sommaren gick och till slut var man då framme vid den slutliga Gaula resan.
En HEL veckas intensivt fiske i Gaulas övre delar.
Informationen pekade visserligen på att det var lite fisk som gott upp ovan Gaulfossen och fångsterna uppe på det vald som vi skulle fiska imponerade inte.
Oavsett detta så var det ändå Gaula, och Gaula brukar leverera!
När vi kom fram var det som vanligt. Uppbyggda förväntningar gjorde att man med stress lastade in packningen i stugan och snabbt ner till älven. Här skulle fiskas!
Väl framme nere vid älven började jag snabbt ana hur även denna resa skulle sluta.
Första repan som jag går när vi kommit dit så suger det till i spöet precis när flugan fiskat klart. Jag höjer spöet och det är fast fisk.
Den sitter!
..i ungefär 10 sekunder innan den släpper..
Vet inte varför men det hade varit så hela året. Den här tog iofs på utfiskad lina men alla andra som tagit mitt i swingen hade inte suttit bättre heller under sommaren..
Dagarna går och det är fisk som nyper till men släpper lika fort. Jag går igenom alla flugaskar och provar allt från den minsta nymf till den största Sunray men det är som förgjort.
Dick däremot har lite bättre flyt. Han tar en 4 kgs hane andra dagen uppe vid Heksem. Färgad och återutsatt och fan vad skoj att se honom skina upp.
Hans säsong var rätt lik min egen och hade inte haft nåt flyt. Flera tappade fiskar men här fick han då äntligen landa och återutsätta en.
Det firades med ett par whisky senare på kvällen kan jag lova. Nu var det väl inte enda kvällen som vi firade något med en whisky i och för sig...
På nåt märkligt sätt så hittar man alltid ett skäl till att fira med en whisky..
Jag tror vi vid ett tillfälle faktiskt firade med en whisky att soppåsen i stugan var full.
Sen hade vi en flom mitt i veckan. Älven klev upp ett par meter och blev till ärtsoppa. Vi fiskade på ändå oförtröttligt.
Här kunde man göra en iakttagelse och lärdom till framtida resor. Om det blir en flomdag så bör man nog passa på att vila sig lite istället.
Att fiska hårt en hel vecka tär på kroppen och om naturen ger dig en möjlighet till en vilostund så ta den istället för att tjura på under dålig förhållanden.
Det är bättre att samla kraft och vara beredd när älven börjar sjunka.
Nån dag efter att älven hade börjat sjunka så var det mer aktivitet i älven. Vi såg fisk, var i kontakt med dom men ändå ville ingen fastna tills plötsligt det small på ännu en för Dick.
Ett spektakulärt hugg och några grandiosa hopp och rusningar (som jag tyvärr inte fick bevittna) senare så lyckades Dick landa en hona kring 6 kg på sitt switch spö.
Jag filmade vissa delar av drillen och har klippt ihop ett par sekvenser som ni kan se här nedan. Tyvärr då inte hugget, början på drillen eller landningen.. (egentligen allt man vill se)
När jag förflyttade mig ner till Dick som fiskade nedströms om mig så passerade jag en bro. På bron stod en norrman som hade sett honom kroka fisken.
Jag har försökt begripa vad den gubben sa sedan dess men ännu inte begripit ett jota.
I och med denna fisk så var Dicks sommar räddad. Han hade nu tagit två laxar och speciellt med den sista som han tog så var laxkänslan klappad och klar inför vintern.
Att få kroka, köra och landa lax på lätta redskap med det beteende som den fisken hade är en upplevelse.
Det är nåt som man kan leva på under vintern när man sitter hukad över bindbordet (och svär över att maraboun inte beter sig som man vill)
Själv hade jag inte fått den tillfredsställelsen än.
Jag väntade nu bara på att Kung Harald skulle komma ner till älven och överräcka en plakett som sade att jag nu officiellt var världens sämsta laxfiskare.
Tydligen så hade den armlösa chilenska gruvarbetaren nu lyckats få en lax också.
Han lyckades ta den genom att hålla en lina mellan tänderna agnad med inget annat än hans egen svett.
Drillade den med fötterna och landade en hanlax på 8,9 kg.
Annie Löf hade också fått en. Hon skulle vara med vid nån invigning i Älvkarleby och en remsa från hennes ekologiska klänning hängde i vattnet och en färgad hanlax på 7,2 gick upp och tog den. Efter en spektakulär drill innehållande Torbjörn Fälldin och löften om mer pengar till skolan så strandade tydligen laxen sig själv och bonkade sig själv till döds på stranden.
Så det innebar att jag nu var den sämste av dom värdelösa.
Paniken spred sig nu i kroppen och det fiskades hårdare än nånsin förr.
In i det sista på morgonen för avfärd så provades det med det mest avskyvärt fula man hade i askarna, men tyvärr utan framgång.
De tre magiska laxmånaderna hade kommit och gått och jag kunde inte ta hem den lax, som jag galet nog, mer eller mindre hade lovat Anna min fru inför sommaren.
Sommaren hade ändå varit briljant.
Jag levde och hade fått spendera mer tid vid älven än någonsin tidigare.
Dessutom så hade jag fått fiska och lära känna Dick ordentligt som visade sig vara en extremt trevlig fiskekamrat som jag hoppas kommer att dela många framtida misslyckade fiskeresor med!
Allt som allt så hade jag grävt ner ett flertal tusen kronor och många, många timmar i jakten på laxen utan lycka.
Det enda som jag har som bevis är den fiskefilm som jag klippt ihop efter sommarens fiske.
Det är en lång deprimerande samling av klipp på poolpanoreringar från Stjördal och Gaula.
Som Dick beskrev den: "Som något en ytterst deprimerad Lars Norén på fultjack skulle gjort"
Men efter att ha kommit hem och brutit ihop ett par dagar så var det nu dags att ta nya tag.
Öringssäsongen började och jag gav mig iväg ner till Ljungan den 6 september, 6 dagar efter att laxsäsongen var slut..
Filmen nedan visar flugan som Dick tog sin sista lax på i Gaula och en sammanfattning över säsongen som sådan. Dessuttom så visar den vad som hände på öringpremiären.
Så fick jag dock ändå landa en lax, även om det var lite för sent för att räknas men skoj var det ändå.
Man får be om ursäkt för den kanske lite hårda behandling som den fick utstå men det handlade bara om ett par sekunder som den låg där i strandkanten.
Japp, laxfiskegudarna valde att sparka mig i skrevet och spotta mig i ansiktet.
Visst tusan var det skoj att få ta en lax på switchen i Ljungan men på nåt sätt så räknas den inte när det inte är under säsong.
Men som sagt nu var det höstöringen som gällde och den provades på alla möjliga och omöjliga sätt.
Jag fiskade högt, lågt, snabbt, långsamt, brett, långt, kort men det var ofantligt trögt hela hösten.
Visst blev det nån enstaka sprattel men inget som man kunde tala om som en verklig fisk.
Inte gick det så mycket bättre för Dick heller. Även där var det väl en och annan sprattel som fastnade men inget med hyfsad storlek.
Det blev många diskussioner vid ån under hösten över vad orsaken kunde vara.
Visst berodde det klena resultatet på inkompetens från min sida, men jag tyckte ändå att jag fick ut flugan tillräckligt bra för att man skulle kunna få en öring.
Helt klart var det dock att det var väldigt lite fisk i ån om man tittar på föregående år.
Utan att ha några direkta siffror att luta mig mot som var det ändå den samfällda uppfattning från alla jag pratade med.
Det drevs också en ganska spretig debatt kring detta i diverse media. Ett gott resultat som kom utav detta var att det tillkom nya fiskevärdar efter ån.
Bland annat Tobbe och Joel blev tillfrågade och ställde upp. Det är en bra början att få ut fler tillsyningsmän som är aktivt ute efter älven och sprider information och håller lite koll på hur fisket i älven bedrivs.
Dessutom så skapades en facebookgrupp av Daniel Persson (tror jag det var som startade den) som riktar sig mot att få lite fason på fisket i ljungan.
Tyvärr kan jag inte ge så mycket mer information kring detta då jag dessvärre fortfarande bojkottar facebook av principiella skäl.
Såna här gånger så är det synd att jag är relativt principfast. Det hade varit intressant att kunna aktivt deltaga mer i både diskussioner och aktiviteter för att kunna stärka fisket i Ljungan.
Men nu är det som det är. Jag har sagt nej en gång och då står jag fast vid det.
Jag har istället startat upp Allanbook, vilket är ett litet forum som drivs i notepad på min egen c:\ men dessvärre är det bara en användare där, jag själv, men oj ni ska bara veta vilka diskussioner som finns där!
Så hur gick fisket då? Nja, man väntade och väntade och väntade på att det skulle komma öring. Tyvärr hände det inte så mycket mer än att det väntades.
Förhoppningen var att det skulle bli bra efter lekstoppet under okt/nov men på premiären var det inte så mycket mer som hände än före.
Nån enstaka sprattel nöp på men ingen fisk som man kunde åka hem och känna "Fan, idag var det skoj!"
Jag började räkna lite på det. När fick jag egentligen en ansenlig fisk senast?
Deprimerande nog så kom jag fram till att det var våren 2011..
Då fick jag en blank nystigen fisk över 3 kg.
Sen fick jag väl nån hyfsad där under hösten samma år men inget som översteg ett par kg.
Så det innebär att i skrivande stund (maj 2013) så är det ganska precis 2 år sedan jag fick en fin öring.
När man ser det själv i skrift så måste man ju faktiskt ifrågasätta sin egna mentala status. Hur kan man hålla på med något sådant?
Men man kommer också ganska snart till insikt om varför.
Det är så förbannat roligt!
Även om man inte får fisk så finns känslan där att det KAN inträffa. Sen handlar det inte bara om att få fisk (mm, jag börjar låta som nån jäkla naturpoet nu..)
Men det är faktiskt sant. Bara själva kastningen är ju en sport i sporten. Sen har vi flugbindningen som också är en sport i sporten. För att inte nämna alla prylar.
Det är ju tokroligt att bara hålla på med grejorna och kika på teknisk utveckling. Sen är det också roligt att ha ett eget språk som bara andra fiskare känner till.
Är alltid lika roligt att sitta på fikat på jobbet och säga "var ute igår. Körde skagit på siks'en. Gick med T17 och en squidro och nötte snap-z downnstream"
Inte en jäkel som begriper vad man säger (knappt jag själv)
Nä oavsett om man får fisk eller ej så är man djupt fast i detta träsk. Grejen är att det ska inte vara så enkelt.
Om det hade funnits fisk som saknar mun, endast går upp i en älv var 20'e år och som aldrig har fångats så vore det den fisken man skulle prova att fiska. Det är som tjusningen att det är en så stor utmaning.
Men å andra sidan vore det ju skoj om det nån gång skulle kunna bita på nåt..
Men som sammanfattning över fjolåret så var det rent fångstmässigt ett katastrofår för mig.
Helhetsmässigt så var det ändå en succé.
Jag fick ihop min spögarderob med flera spön som jag är överförtjust i.
Jag träffade en massa tok-trevliga människor. Jag fick fiska i nya intressanta vatten.
Jag fick lära mig nya tekniker och fick ny inspiration till flugbindningen. Och kanske framför allt, jag fick tillbringa mycket tid vid vattnet.
Det här kommande året ser annorlunda ut. I och med att jag nu har en liten dotter, Ellie, hemmavid så kommer det inte att bli lika mycket fiske.
Prioriteringarna har ändrats lite, så även om jag kommer att ta alla chanser jag får till fiske, så kommer det inte att bli lika ofta man kommer iväg som ifjol.
Men istället så gäller det att verkligen uppskatta de gånger som jag kommer iväg vilket jag säkert kommer att göra.
Må ni aldrig få en plakett som säger att ni är världens sämsta laxfiskare
