älgjakten gick inte mycket bättre..

Eftersom jag är lite kass i kroppen så har det tyvärr inte blivit nån älgjakt de senaste åren.
Jag tycker att när jag inte längre orkar med eller kan göra de arbetsdelar som hör till älgjakten så ska jag inte längre vara i skogen heller.
På samma sätt som att jag inte kommer att jaga den dag jag inte längre skjuter för brons så kommer jag inte heller att jaga förrän jag kan bidra med nåt kring arbete.

Men det innebär inte att mitt intresse är borta. Det är en plåga när man sitter hemma första veckan i september och drömmer sig bort till ljudet av hundar, knakande grenar, en eld som brinner, saltfläsk, gliringar och tjabbandet jaktkamrater emellan och naturligtvis den där stora gula kronan som sakta kommer vaggande mellan träden.

Så i Tisdags kände jag att jag måste i alla fall åka upp och komma ut i skogen. Sitta med någon på pass och kanske få höra en hund.
Ställde klockan på 03.00 för att kunna vara framma till samlingen 05.00.
Då inträffar det man hade kunnat räkna ut med stjärten och en kritbit.
Ellie, som har sovit klanderfritt på nätterna i 5 månader får ont i magen. Så hon vill inte sova med nån ordning vilket i sin tur medför att jag själv somnar kring 05.00, dvs två timmar efter att jag skulle klivit upp...
Men efter två timmars sömn så kliver jag upp och kastar mig i bilen upp till jaktmarken.
Efter lite letande för att hitta åt jaktlaget så hittar jag Monicka efter vägen. Hon har fått order om att byta pass så jag skjutsar henne till det nya passet och kliver ut. Vi hinner bara vara utanförbilen nån minut innan man blåser av jakten och det är dags för återsamling.
Under samlingen så diskuteras vädret som är strålande sol och varmt. Genom det så blir det för varmt för att jaga nåt mer och jakten blåses av för dagen.
Så det vara bara att dricka en kopp kaffe och sen åka tillbaka till Matfors.

Så 30 mil för att få dricka en kopp dåligt termoskaffe i skogen. Just då kändes det inte direkt värt att ta ledigt från jobbet men så här i efterhand så var det skoj att bara komma ut och få träffa allihopa. Man inser att man verkligen saknar det, ja faktiskt mer än jag trodde.
Ska nog försöka ta mig upp nånting till oktoberjakten. Bara för att känna på det lite.

Må era jakter bestå av mer än bilåkning och dåligt termoskaffe!

Gaula v34

Tillbaka efter en veckas fiske i Gaula så är man både så less på fiske så att man tänker att man aldrig mer ska röra ett fiskespö.
Samtidigt så är man mer fiskesugen än någonsin.
Det är två känslor i stark konflikt med varandra men ändå så är deras ursprung troligen av samma orsak.
Jag misslyckades nämligen även i år med att fånga en lax..igen..

Den här gången så går det inte att skylla på någonting. För en gångs skull så träffade vi helt rätt när det gäller förhållanden. Väder, vind och vatten var helt perfekta och den enda lilla smolken i glädjebägaren var att det inte var så mycket fisk i älven som det brukar vara.
Dryga veckan innan vi åkte så gick det en större flom i älven och vattnet steg till ca 150 kbm innan det vände neråt igen. När vi kom dit på lördag eftermiddag så gick det ca 40 kbm vilket enligt en av veteranerna (Tuppen) var för mycket då ca 12-15 kbm  är perfekt.
Nu har jag själv inte så mycket erfarenhet som dessa rävar har men jag tyckte nog att de flesta platser (förutom Gåre bru) fiskade som bäst kring 15-25 kbm. "Svingen" kanske till och med kändes hetare på ännu mer vatten.
Men troligtvis så är det naturligtvis bäst mellan 12-15 och jag får böja mig för erfarenheten.
Jag nöjer mig med att konstatera att vi hade även mest fiskkontakter kring 20 kbm.

Jag hade nånstans planerat att kunna göra en dag-för-dag rapport men såhär i efterhand så flyter dagarna ihop en hel del och jag får nöja mig med att försöka ta fram några brottstycken som fastnat på hornhinnan.

Den första händelsen inträffade i början av veckan nere i Svingen. Vi hade sett lite fisk som var upp och visade sig uppe vid en sten mitt i strömmen precis nedanför själva fors-delen.Tyvärr så var det svårt att komma åt den på den vattennivå som gick. Man fick flugan att precis landa där men den var borta i stort sett innan den träffat vattenytan genom en väldigt snabb ström på insidan som genast slet iväg klumpen. Jag hade fiskat mig förbi det avsnittet och var påväg neröver i älven. Dick hade gått ut bakom mig och eftersom han är en mycket bättre kastare än jag själv så lyckades han få flugan så den istället kunde svepa över bakströmmen bakom stenen.
Jag hör då ett hojtande bakom mig och vänder mig om och får se Dick stå med böjt spö.En snabb invevning och en stark fiske-upphetsning resulterade i att jag nästan glömde bort hur man säkrar krok/fluga. Men till sist fick jag ihop grejorna och kunde slita fram kameran samtidigt som jag jäktade upp till Dick.
En synnerligen yster fisk var krokad. Den var upp och visade sig flera gånger och man kunde se en fisk kring 6-7 kg som var ytterst lite färgad som slet och drog för allt den var värd.
Helt plötsligt gör den ett hopp och en samtidig volt och sliter sorgligt nog kroken ur munnen för att gå fri.
En snabb svordom från Dick och spöet åker med kraft en bra bit upp på land.
Alla ni som stått bredvid en laxfiskare som precis tappat lax vet att det inte är läge då att ge några glada tillrop i stil med ”Nåja, du fick fajten” eller ”Sånt händer, på dom igen", nä att göra nåt sådant är förenat med livsfara då det är en ca 90% chans att man har en flugrulle på väg in genom näsan.
Så vi blev stående där i tysthet stirrandes ut över älven med den tomma blick som man kan se hos laxfiskare som tappat fisk och hos människor som precis förlorat hela månadslönen på den sista pokerhanden för kvällen. Det är ingen upplyftande stämning som råder då kan jag meddela..
En stund senare så tinade Dick ändå upp. Visst tusan var det surt som fan, men han hade ju ändå fått en del av det roliga och det fanns ju ändå gott om tid kvar av resan att revanschera sig på.
Och redan samma kväll skulle han få sin revansch.

Kvällsfiske vid "Svingen"

På kvällsfisket så fiskade vi Sverre hölen/övre grunnströmmen (kallas bägge). Vi såg lite fisk som var upp men ingen av oss tror jag hade någon känning. Till slut var vi framme vid kvällens sista repa innan det var dax för hemfärd till stugan och en värmande whisky.
Jag själv satt skönt parkerad i en solstol tvp meter från vattnet och Dick kommer och går utanför men en större Phatagorva på tafsen.
Mitt i strömmen så suger det till ordentligt och fisken ser ut att sitta.
Man kan se att det inte är någon liten fisk utan den bestämmer sig för att tuffa nerströms.
Inga snabba rusningar eller hopp gör att man misstänker att det är en fisk som stått ett tag.
Efter ca 10 minuters kamp, som av en oberoende åskådare skulle kallats händelsefattig men som är superspännande för oss som är mitt uppe i det (framför allt Dick då ;-) så kommer fisken in och verkar redo för landning.
En kraftigt färgad hanlax på ca 8-9 kg ser det ut att vara.
Jag smyger ned bakom den för att kunna taila den och samtidigt med den otäcka känslan "Fucka inte upp det här nu Allan.." malandes i huvudet.
Får ett bra grepp om stjärtspolen med bägge händer och försöker försiktigt lyfta upp den på land då den får nya krafter och gör ett ordentligt slag och jag tappar den!
Satan!! Lyckades fucka upp det!!
Kastar mig bakåt mot strandkanten för att undvika att trassla in mig i linan och skriker med lite panik i rösten till Dick "Är den kvar? Sitter den fortfarande?"
Och tack gode fiskegud, den sitter kvar!
Nästa landningsförsök går bättre och jag kan lyfta iland en kraftigt färgad hane i fin kondition.
Dick är naturligtvis extremt nöjd och efter mätning så kan fisken återutsättas och den glider tillbaka ut i strömmen och återtar platsen som kung i sin grop.
Dick får äntligen ta fram segercigarren och står förnöjt och puffar i mörkret som sakta sänker sig över Gaula samtidigt som jag sen går en sista repa där jag fortfarande är hög på adrenalinet över Dicks fångst.
Samtidigt som jag går och fiskar denna repa så börjar man fundera lite. Vad är det som gör att den här laxen helt plötsligt bestämmer sig för att hugga? Med tanke på hur färgad den var så har det stått i älven i veckor. Troligtvis på den här platsen och den har sett alla världens möjliga flugor komma susande var 15:e minut.
Vad är det som får den att tänka "Nä, nu jävlar får det vara nog. Den här jäkeln ska jag bita sönder"? Det måste ju vara nåt i stil med att det kommer in ny fisk i poolen som väcker upp den ur dvalan och den blir uppretad och vill skydda reviret. Men ändå, det är märkligt som tusan.

Dick återutsätter fisk. Nu syns den dessvärre inte, men jag lovar, den ÄR där!

Tillbaka i stugan så har även Chrille tagit fisk. En grilse som nöp på nere i svingen vid ungefär samma tidpunkt som Dick fick sin. Detta föranleder då naturligtvis till att det blir ett par whisky extra för att fira och stämningen är på topp. Detta känns alltid helt rätt när man kommer tillbaka till stugan men ack så fel det känns på morgonen efter..

Själv hade jag fram till hit haft en enda riktig kontakt. Vi fiskade "sverre hölen" en morgon (minns inte vilken) och jag fiskar mig förbi vindskyddet där dick står och kikar.
Så efter att ha lagt ut flugan så vänder jag mig om till Dick och frågar om det är dags för lunch avbrott. Precis då så drar det till och det blir en fin tyngd i spöet men inget mer.. Naturligtvis så händer det nåt när man tappar fokus och inte är med. Jag säger inte att det hade gjort nåt annorlunda om jag varit med på noterna men kanske kanske..

Ravioli...

Sedan var det en kväll när jag som sista repa fiskade nedan Gåre bru och gick med en Sunray Shadow som jag lät svepa över strömmen. En riktig dragning som sakta tynger spöet och jag lyfter men inget där. Väntar en stund innan jag återigen lägger ut flugan på samma plats och den här gången sätter jag mer fart på grejorna. Återigen så är den på samma ställe och jag känner fiskens tyngd men den sitter inte heller den här gången. Minst sagt frustrerande!!

Sen så är jag i fisk två gånger nere i "Svingen". Första gången så är det i mitten på veckan i strömkanten nedanför den nedre stenen. Plötsligt tjongar det till ett ordentligt hugg i spöet men den fastnar helt enkelt inte. Andra gången är i senare delen av veckan då vattnet är lägre och man kommer åt att fiska av även den övre stenen.
Står rätt långt utvadad och fiskar av ett par blankor som bildas mellan stenarna. Då jag först försöker hänga flugan för att sen sätta fart på den igen. När den sedan slår ut igen så nyper det till igen.
Den här gången så lyfter jag spöet och nu är det fast fisk! ..i ca 2 sekunder.. Hinner känna den härliga tyngden och en skakning sen bara släpper det.. Det är så jobbigt bara att skriva om det nu en vecka efteråt att jag vete tusan vad man ska göra..
Efter att ha surat i en kvart så går jag neröver mot andra bergssidan. Där är det så dålig fart att man får strippa hem flugan. Då har jag plötsligt en följare. Ser ryggen och virveln på laxen precis när jag dragit in linan och börjar höja spöet för nästa kast.
Extremt spännande men dom vill helt enkelt inte sitta för mig.
Måhända är det nåt som kan förpassas till kategorin "Otur" men troligtvis landar det under "Inkompetens"..

Summeringen för Gaula trippen var att under vår vecka så landades 8 fiskar vilket gör det till den mest fångstgivande veckan under 2013.
Dick och Chrille fick tre var, Peter landade två. Stoffe tappade en fisk efter en längre fight men gick tomt och så jag själv då som också gick tomt.

Gänget v34. Från vänster: Peter, Stoffe, Chrille och Dick

Det får man väl säga är lite av en succé detta lax och vattenfattiga år. Å andra sidan så kan man väl inte få mycket bättre förhållanden än vad vi hade. Det säger tyvärr också en del om mängden fisk i älven. Helt klart var det bra mycket mindre fisk nu om man jämför med tidigare år, även om det inte var mycket fisk i älven ifjol heller.
Det är bara att hoppas innerligt att årets nedgång är en naturlig nedgång och inte på grund av diverse problem med laxlus, och fan vet allt.
Sen det kanske roligaste av allt under veckan var en kommentar från Chrille på hans oefterhärmliga sköna sätt kring återutsättning och fiske ovan fossen:
"Man tycker ju fan synd om laxen ibland. Först ska den undvika späckhuggare, nät, sälar och lusbälten, sen ska det komma lämpligt med vatten och den ska gå upp genom hela älven med flugor, drag och mask hela vägen. Och sen då, ja vafan, då står jag längst upp och inte sätter jag tillbaka nån lax inte"

Så vad är då min summering och slutsats över laxåret 2013 och vad blir mitt beslut kring huruvida jag ska fortsätta med laxfiske i framtiden.
Ja..vad ska man säga.. Flera gånger i år har jag känt att det helt enkelt inte är roligt längre. Jag har fisket slentrianmässigt utan några egentliga förhoppningar att kroka en fisk. Ska man se utifrån det perspektivet så vore det enda rätta att lägga ner helt och hållet.
Å andra sidan så har jag känt lax och fått vara med när lax har landats. Därigenom har jag känt upphetsningen och spänningen som är så svårslagen.
Som jag ser det så är inte laxfiske något som jag vill hålla på med, utan det är något som jag måste hålla på med.
Det är lite som att jämföra med ett nikotin eller alkoholberoende. När man inte har tillgång så mår man jäkligt dåligt och det enda man kan tänka på är i stort sett att få komma över det.
Men när man väl har det så känns det underbart till dess att man överdoserat det och ångesten smyger sig på.
Så det är nog bara att konstatera det blir nog en laxsäsong även 2014 också. Faktum är att man har redan börjat att rekognoscera och börjat tänka över lite strategier som man måsta ändra på..

Må era laxar fastna!