onsdag 24 juli 2013

Nära gråten nu..

Jag och Dick hade lyckats med att få ihop våra kalendrar och synkat dessa med respektive familjers behov och på nåt sätt fått ihop tre gemensamma dagar så att vi kunde göra laxsäsongens andra resa. Som vanligt gick resan till Stjördalsälven med boende på Midtkils camping.

Säsongen i Norge har ju varit klen som tusan. I Juni så Gick det lämpligt med vatten men dåfanns det ingen fisk i fjorden. Sen Kom fisken in i fjorden men då var det inget vatten i älven i stället.
Så har det sett ut i Juli. Inget vatten i älven och därigenom väldigt lite uppgång av lax.
Men så i slutet av förra veckan och i helgen så kom det äntligen regn. Det blev uppgång och fisket fick ett ordentligt uppsving. Fredag-Söndag så visade älven upp fina fångstsiffror och vi tänkte "Äntligen så prickar vi rätt för en gångs skull!"
Men en viss oro fanns för vädret. Från Måndag och framåt så visade prognoserna på strålande sol och varmt vilket inte är det bästa vädret för laxfiske direkt.
"Nåja, kvälls och morgonfiske kan nog vara lite hett ändå så länge det finns vatten bara.."
Resultatet: I och med att vi korsar gränsen så stänger kraftverket i Meråker ner till minmitappning. Älven sinar nästan omedelbart och fisket tvärdör..
Från den 21-22 så går flödet från 140 kbm/s till 40 kbm/s (och då är flödet från Forra inräknat där) och sen sinade det mer långsamt.
Den tvärniten på vatten i kombination med strålande sol från klarblå himmel innebar att det var stendött på fisket.
Dagen före togs det 35 fiskar och dagen vi var där togs det 3 (!?!)
Så för oss blev det bara fiske en kväll och en morgon. Sen insåg vi att det var mer eller mindre meningslöst att köpa kort för en dag till.
Det är ju som sagt inte bara en fråga om att laxen somnar in utan det innebär också att flödet i de övre delarna av älven går ner totalt vilket innebär att det blir inget som helst drag i vattnet.
Och att fiska med fluga då är inte roligt..
Visst hade vi kunnat fiske i de nedre delarna men det är inte vår typ av fiske. Långa grussträckor utan minsta antydan till strömkant, stenar eller dylikt.
Rent maskinfiske. Ett kast, två steg, nytt kast två steg, nytt kast två steg..
Där fiskar man mer på stigande fisk i rörelse och med gällande förutsättningar så såg vi inte heller att det skulle stiga nån fisk.
Så efter flera timmars funderande så kom vi fram till att vi åker hem. Trots att man inte kommer iväg så ofta och att man verkligen var fiskesugen så finns det också en gräns på vår galenskap. Att stå och kasta i en trögt flytande bäck är inte värt mödan.

Nu återstår bara ett laxtillfälle och det är Gaula V34. Om det även då kommer att jäklas så har jag lovat mig själv avv ta en seriös funderare på om jag överhuvudtaget ska fortsätta att fiska efter lax. Just nu känns det faktiskt inte så.
Man hade istället kunnat vara ute och fiska röding med enhandsspöet och kanske en öring eller harr. Där är det sällan att man går helt lottlös och det är egentligen inget mindre roligt. Back to basics är kanske grejen. Ett spö, tio flugor och sen är man redo!
Men å andra sidan... ett laxhugg är det inte..

Må ni aldrig drabbas av laxbacillen!