Skytteprov

Inom SCA (arrendator där jag jagar) så har man en policy att man ska minst skjuta för brons (3 godkända älgserier) för att få jaga.
I år har jag inte skjutit ett skott fram tills häromdagen. Jag har varit rädd för att rekylen skulle knäcka till nåt i nacke/huvud igen och jag har därför medvetet avstått från att göra det tills fiskeresor och dylika aktiviteter har varit avklarade, för att inte äventyra något sådant.
Så i tisdags var jag iväg på jaktskyttebanan här i Matfors. Jag lånade banans 6,5:a och blåste iväg en serie. Resultatet?
Bedrövligt!
All koordination mellan öga och hand var som bortblåst! Att skjuta för bronset har tidigare inte varit ett problem och nu var det helt plötsligt jätteknepigt!
Det tog mig 9 serier för att skjuta tre godkända! Det har man inte varit med om sedan första gången jag var på skjutbanan vid typ tre års ålder!
Framför allt var det vid löpande från höger till vänster som det inte als fungerade. Nåt blev jättekonstigt i knoppen när jag vred kroppen fråg hö till vä.
Insåg då att det bara är att börja träna upp det här igen, finns liksom inga genvägar. Rädslan fanns dock att det inte skulle gå att träna upp igen..

Så i torsdags for jag upp på banan igen med 22:an. Att träna med den är minst lika bra som att stå och dunka på med älgbössan. Jag var för kvällen också helt ensam vid 22-banan och hann därför med att skjuta 100 skott.
De första 75 var lika bedrövliga som ett par kvällar tidigare. Från vänster till höger funkade det hyfsat efter ett tag, men åt det motsatta hållet var det allt annat än acceptabelt..
Efter ett tag började jag analysera träffbilder lite närmare samt vilken stans (sättet man står med ben och kropp på) jag hade, och kom fram till att jag fick göra lite förändringar.
Jag testade att byta stans mellan skotten för att minska vridningen samt att jag fick hålla lite annorlunda på träffområdet.
Då började det helt plötsligt att gå lite bättre. Jag vet inte om det hade att göra med förändrad kroppshållning eller om det hade att göra med att koordination mellan öga och finger började att komma tillbaka, men bättre gick det helt klart. Kanske inte som förut, men ändå ett steg i rätt riktning.
Nu är det bara att fortsätta öva och skjuta den här veckan och se om man hinner finslipa skyttet lite, annars blir det bara att skjuta på älgar som kommer från vänster till höger..

Må era älgar alltid komma från vänster!

Jakten närmar sig..

Nu börjar jakten närma sig med stormsteg. Björnjakten drar igång den 21 augusti. Tyvärr så har jag fullt upp på rygginstitutet och kommer inte lös. Måste också in på jobbet en sväng på fredag. Däremot är det inte omöjligt att jag kan komma lös på lördag. Skulle verkligen vara skoj att komma ut och kika lite efter en nalle.
Jag har väl aldrig haft någon riktigt sug efter att jaga björn men nog skulle det vara skoj...
Man får väl se hur knoppen känner sig till helgen..

Må era björnar vara stora, stillastående och tandlösa!

Tillbaka till den grå vardagen..

Idag var suget tillbaka. Blev en kort kvällstripp till ljungan. Det är fortfarande för tidigt för havsöringen men det finns ju en och annan lax som jag tänkte att man skulle prova att lura.
Nu gick det som det brukar gå. Inte fan blev det någon lax inte. Lyckades däremot lura en pytteliten öring.
Äh, man fick i alla fall komma ut och blöta grejorna.
Hade även med enhandsgrejorna då jag tänkte att man kunde prova en liten harr. Men där var resultatet konstigt nog detsamma som tidigare i sommar: Inte ett jävla vak trots ordentligt med nattsländor som kläckte.
Vet inte vad som hänt med harren i ljungan. Fisket i år har varit bedrövligt! Kan det vara det höga vattenståndet tro? Men man borde se nåt vak!

Må era laxar bita som galningar!

Resa bokad

Idag bokade jag nästa års resa till saxnäs. Det blir tre dygn i zon B övre ransarån och det följs upp med två dygn i nedre ransarån. Det innebär att vi hinner med en dusch och en bit mat mitt i veckan...

Åååå vad jag längtar.... hmm, undrar om det är för tidigt att börja skriva på en packlista....

Må era fisketripper komma tätt och vara många!

Ransarån 9/8

Denna dag är inte mycket att orda om egentligen. Vi vaknade, rev tältet packade alla attiraljer. Som tur var så blev ryggsäcken lättare nu då både whisky och öl var slut. Sedan blev det på något sätt en kompaktare packning på vägen ner. Jag tror det beror på att man är mindre noga med att packa ihop saker i påsar utan mer kör taktiken "å-fy-fan-vad-less-jag-är-jag-bara-pular-ner-allt-i-säcken-fort!"
Efter en jävla massa gruvande så gick det faktiskt bra att gå ner med säcken till platsen där transfern skulle hämta oss. Vi hade ett par timmar på oss innan transfern skulle komma och packade därför upp spö och västar och gick en bit uppströms och fiskade bort ett par timmar. Resultatet var tyvärr detsamma. Det blev lite småfisk men inget mer. Jake hade något större som var upp och tog tafs och fluga. Det har vi ialla fall lärt oss till nästa år. Det blir grövre tafsar...

Nu återstod egentligen bara en sak på hemfärden, och det var något som vi sett fram emot i minst två dagar. PIZZA! Färden ner till Wilhelmina gick snabbt som vinden. Vi var vid det här laget ganska mätta på fiske och satt mest och småsvor över det klena resultatet. Jakes fiskesäsong var nu mer eller mindre officiellt och han gick in i älgjakts läge. Efter pizzan när vi var på väg igen började dock samtalet komma igång igen...
"Hmm, nästa år kanske vi bode kombinera med några dagar i övre ransarån och sedan ett par dagar i nedre selen....."

Må era hemresor kantas av pizzerior!

Ransarån 8/8

Åååå fy fan vad dum man är....

Vaknade i ett stekhett tält med en smak i munnen av gammal whisky och myggmedel.
Hur fan kan man vara så dum att man dricker så mycket att man ska vakna bakis på en plats som denna vid ett tillfälle som detta?!?

Bakis eller inte här skulle det fiskas. Efter att vi tvingat ner våra illaluktande kroppar till ån för lite tvagning med tvål och vatten så piggnade vi dock till och började smida på dagens planer.
Vi hade nu fiskat, eller gått, i stort sett hela det område där vi hade fiskekort. Det område som var finast och där vi sett mest fisk var det stora sel där vi hade kunnat sightfiskat på torsdagen. Därför hade vi inget val. Det var vår sista hela dag med fiske och därför valde vi att gå upp till den platsen igen. Trots att solen sken lika starkt och vi visste vilken svettning som väntade oss.
När vi så äntligen kom fram till denna plats så var återigen gångmarschen väl värd sitt slit.
Jag kan inte komma över vad förbannat fint det var där uppe. Tyvärr så hade fisket nu mer eller mindre förtvinat helt i värmen. Vi fiskade flera timmar med bara småfisk som resultat.
Vid det här laget hade nu vår frustration börjat nå oanade höjder. Fraserna:
"Vad är det för fel?"
"Jag förstår inte!?"
Upprepades gång på gång.
Til slut bestämde vi oss för att fiska oss neröver. Vi hade på våra marscher till och från detta sel gått vandringsleden som ligger utom synhåll från ån. Vi hade dock hela tiden hört vattnet från forsar och gjort antagandet att det var mest forsar och vitskum efter den sträckan.
Efter selet så kom det naturligtvis en fin nacke. Jag hade vid det tidigare besöket på denna plats passat på att fiska nacken sent på kvällen men utan resultat och vi hade under hela veckan inte sett någon fisk heller på nackarna. Nu gjorde vi återigen planen så att vi skulle fiska oss nedströms på var sin sida av ån.
Så jag knatade nedåt en bit och Jake skulle fiska av nacken och sen vada över. Jag hinner inte många meter förrän jag hör Jake hojta
"Men fan, det står ju fisk på nacken!"
Vi hade vid det här laget provat det mesta i flugaskarna men jake knöt på en gulaktig rackelhane och kastade ut. Sedan fick han några öringar i snabb takt. Själv fiskade jag slätströmmen nedanför med en gigantisk godards caddis och fick helt plötsligt se en fisk på drygt kilot följa flugan flera meter i strömmen utan att ta. Helt plötsligt hade man hopp igen. Någon minut senare hör jag Jake svära och gorma som en sjöbuse uppe vid nacken. En riktigt stor fisk hade tagit fluga och tafs meden sån där klassisk tjurrusning som bara riktigt stor fisk gör.
Sedan fiskade vi oss ner i ca 1,5 km över den bästa delen av ån så här långt. Nackar, stryk, hålor, stenar och blankvatten om vart annat. Och det här området hade vi gått förbi varje dag!! Man är tamigfan dum i huvvet. (Det har jag iofs papper på)
Under eftermiddagen och kvällen fångade vi en hel del fisk varav några kring 40 cm. Både jag och jake blev vid ett par tillfällen av med både flugor och tafsar då större fisk smackade på. Tyvärr fick vi aldrig upp någon av dom.
Rätt så trötta återvände vi sedan till lägret och kvällen spenderades genom att packa det mesta till hemfärden.
Man lär så länge man lever. Jag ska aldrig mer gå förbi en endaste meter av en å.

Må era vandringsleder alltid gå utefter era åar!

Ransarån 7/8

Lite knäckta av vandringen dagen innan så bestämde vi oss denna dag att fiska närområdet.
Planen var att fiska oss från vår tältplats ner till å mynningen på förmiddagen och sen ge holmselet en chans till under kvällen.

Återigen så var vädret kanonsoligt och hett som i en ugn. Vi gick förbi forsarna som vi tältade vid och ner mot ett sel som jag inte vet namnet på.
Jake vadade över och fiskade norra stranden medan jag fiskade södra. De fåtaliga kläckningar som hade sporadiskt förekommit tidigare dagar hade nu även de ebbat ut och vaken var ännu mer fåtaliga. Vi kämpade dock vidare och kunde lura en och annan öring på framförallt spent spinners.

Nu bar det sig inte bättre än att jag förmodligen blev uttorkad då man drack alldeles för lite vatten samtidigt som man svettades floder så illamåendet smög sig på i samband med att vi stötte på de bägge andra fiskarna en bit nerströms. Vi blev sittande nån timma och diskuterade allt ifrån fiske till zigenare och avnjöt en whisky.
Normalt borde man fösöka fixa uttorkning med vatten, men inte vi inte....nääääe black ribbon ska det vara...
Efter ett tag i värmen gav vi upp och återvände till lite vila i basecamp. Vid det här laget var vi ganska trötta och lite besvikna över att fisket inte var bättre.
Vi hade faktiskt fiskat så effektivt tidsmässigt att vi inte ens hade hunnit med att dricka vår dagsranson av whisky.
I samband med vilan och maten så tog vi även igen lite av det vi låg efter på den fronten. Men kvällen kom och fiskesuget gjorde att vi gav oss iväg ut igen. Nyfyllda pluntor och nyfyllda carbonara-magar.
Fisket blev dock inte bättre och pluntorna blev lättare. Efter en stunds tragglande som mest bestod av kastträning på småfisk så avvek vi ner mot närmaste forsnacke för nu hade vi sjunkit så djupt att vi hade knutit på varsin streamer.
Vid det här laget hade dock whiskyn gett lite effekt och vi fiskade inte speciellt effektivt.
Efter att ha satt tre snabba flugor i det bakomliggande buskaget återvände jag till basecamp.
Jake kom inte så långt bakom mig. Han hade dock haft en liten vadningsolycka och var nu genomblöt på framsidan av kroppen.

"Vad har hänt?" frågade jag,
"Ähh, jag snubblade til och gjorde en armhävning i vattnet. Sen gick jag en bit nedströms och fortsatte fiska. Efter ett tag blev jag sugen på en whisky så jag sträckte mig bak på ryggen efter pluntan och då var pluntan, kameran och videokameran borta. Så det var bara att gå tillbaks dit jag gjorde vurpan och där låg de alla tre och guppade"
Kvällen avslutades med lite mobilmusikspelande och vi lyckades även hitta täckning på ett ställe i skogen så att vi kunde få kontakt med Peter som vi saknade extremt mycket denna kväll.
Vi eldade nog upp tillräckligt med näver denna natt så att det hade räckt till ett årsbehov för 2000 hemslöjdare. Tyvärr är det på dessa breddgrader det enda som brinner.

Må tjärstubbar alltid följa er väg på vandring!

Ransarån 6/8

På torsdagen så vaknade vi till en strålande sol från en klarblå himmel. Planen denna dag var att packa en ryggsäck med proviant lämplig för en heldagstur upp till skibble och därifrån fiska oss hem.
Avfärd skedde strax efter en klassisk frukost bestående av kaffe, tunnbröd och mjukost.
Det ska dock sägas att gå 4-5 kilometer med vadarbyxor i strålande sol och värmebölja är inte en barnlek. Man svettades floder bara genom att kränga på sig dessa förbannade (men ovärdeliga) vadarbyxor. Ca 3 km uppefter vandringsleden vek vi av ner mot ån för att ta en närmare titt på hur det såg ut. Vi kommer då ut och kan spana ut över ett helt overkligt vackert sel som sakta ringlar sig ner genom dalgången. Vi valde då ganska snabbt att inte fortsätta utan fiska dessa sel ett tag och se vad som händer. Genom att man på den södra sidan av ån gick uppe på en rätt hög strandbank så kunde man se fisk 30-40 meter bort i vattnet och vi kunde se en hel del fisk som var ute och patrullerade. Fisken var dock inte bunden till en ståndplats utan simmade hela tiden runt nere efter botten och sörplade snäckor och nymfer. Någon enstaka gång kunde dom gå upp och plocka nån enstaka slända men huvudfödan verkade vara snäckor och nymfer. Här blev det då läge för lite sightfishing. Vi såg en fin öring (1kg+) som Jake smög sig ner uppströms om och lade ut en guldskalle mot. Jag kunde se att fisken såg nymfen komma farande och den simmade rakt mot nymfen och kunde svurit att den tog den. Jake såg nog samma sak och gjorde nog mothugget lite för tidigt med resultat att fisken blev skrämd och stack.
Det man märkte var hur skygg fisken var. Ett försök var allt man fick. Blev det inget då var det bara att börja leta efter en ny fisk att kasta på. Efter ett litet tag så blev rollerna omvända och det blev min tur att fiska på ett par fina öringar samtidigt som Jake fick dirigera mig. Nästan ett identiskt scenario spelades upp. Jag kände fisken ta och lyfte spöt i ett mothugg bara för att känna att nymfen for ur munnen på fisken... Jag kan lova att man blir rätt putt vi dessa tillfällen. Jag valde nu att fortsätta uppströms medan jake fortsatte fiska på annan fisk. När jag gått och spanat ca 100 meter ser jag något som var helt enormt. Nere vid strandkanten går en öring på botten bara en meter från land och käkar snäckor och nymfer från stenarna. Den fisken vägde inte ett gram under 2,3 kg. Naturligtvis måste jag försöka att fiska på den. Så jag smyger ner mot stranden några meter bakom den för att inte skrämma den. Jag har även solen i ryggen så för att inte kasta en skugga får jag gå nerströms. Den strandkant man smyger sig nedför är ca 4 meter hög och väldigt brant så det finns inte plats för något bakkast. Väl på plats nere vid vattnet så har fisken naturligtvis backat ner mot mig och står nu bara någon meter utanför där jag endast har en björk som skydd. Men pyyyyttesmå rörelser försöker jag få ut tafsen och nymfen framför fisken, men som vanligt när man är lite het och uppjagad gör man ett misstag. I min sista spörörelse lyckas jag naturligtvis fästa flugan i strandkanten och fisken ser både busken vaja till och min arm röra sig och sticker snabbt iväg nerströms. Jag lovar att det svors både en och två osande eder den närmaste minuten...
När Jake ansluter så bestämmer vi oss att fika och ändå fortsätta upp till skibble mest bara för att man alltid är nyfiken och vill se hur det ser ut. En liten promenad senare är vi framme och även här är det sagolikt vackert. Vi får några mindre öringar i slutet av skibble selet men det är tyvärr väldigt lugnt med vak.
Sedan i slutet av skibble så gör ån en S-sväng och denna S-sväng är nog en av de mest "fiskliga" platser jag nånsin sett. Det finns bara ett problem.... Vi får ingen fisk där... Efter att ha blindfiskat där uppe ett tag med mager framgång går vi tillbaks ned till det tidigare upptäckta selet där vi under eftermiddag och kväll blir kvar och fiskar. Under kvällen hittar vi hyfsat rätt gällande flugval då spent spinners funkar rätt bra. Om man tog sig i position på en vakande fisk så tog den med rätt stor säkerhet dessa spent spinners. Tyvärr vakade det inte så mycket fisk..
Trots att fisket denna dag inte resulterade i speciellt nämndvärda fångster, måste jag ändå säga att det var en helt underbar dag. Kanonväder, en god kamrat, lite sightfishin och en carbonara i solnedgången samtidigt som Springsteen spelas på en mobil... Det är vackert, som Lollo skulle ha sagt!



Må era drömöringar stå utanför låga strandkanter...

Ransarån 5/8

Dagen för avfärd så behövde inte väckaren ringa många mikrosekunder. Faktum är att man låg mer och väntade in den så att man kunde stiga upp. Väl nere hos Jake hade han förberett med att koka kaffe och det dröjde inte lång stund innan vi var på väg.
Resan upp förflöt lugnt (förutom att man tyckte det tog så förbaskat lång tid...)Efter ett sedvanligt stopp på OK i Wilhelmina så svängde vi in på Kultsjögården för fiskekort och de sedvanliga sista-minuten flugorna.
Jake passade på att ekipera sig lite också och slog till på en vadarjacka LOOP Opti 3L (ljusgrå med grönt rutmönster)
Naturligtvis så såg man genast liknelsen med en bordsduk eller en lantlig gardin.. ;-) Sedan bar det iväg till ransarns strand och då vi var i god tid passade vi på att springa ner till övre selet i nedre ransarån och kikade om det vakade något, vilket det naturligtvis gjorde och vår fiskeiver blev ännu starkare. Som tur var så kom transferansvariga tidigare och vi hoppade snabbt i varsin båt. De hade nog räknat med att vi var fyra men genom våra sena avhopp så hann vi aldrig med att varsko transfern.
ca 45 minuter senare var vi på plats vid inloppet där vår promenad skulle starta. Ryggsäckar lastades på och vi började stövla iväg. Efter ca 50 meter tänkte jag att "det här går inte!" men tjurade på några hundra meter till och kom in i nån sorts andra andning. Som tur är så är det fina vandringsleder efter ån och det blev räddningen. Jake gick före och rekade och efter en stunds gående kommer han emot mig och vi kan göra en liten omstrukturering av planen. Istället för att gå hela vägen upp mot skibble så slog vi läger efter ca 2-3 km i nederkant av holmselet. Det kändes som att vi då via lämpliga dagsutflykter kunde nå hela delen av ån där vi hade kort. Vi hade naturligtvis plockat med några öl i våra säckar och den som vi då först öppnade och drack i samband med tältresning och baslägerfixande kan jag lova smakade himmelskt. När allt var iordningställt tog vi helt sonika våra spön och gick uppströms. Där träffade vi på Far och Son Sorin som hade kommit kvällen före. Det skulle sedan visa sig att vi 4 var de enda som fiskade efter ån. Vi tog en whisky tillsammans med dessa trevliga snubbar innan fiskeivern blev för stark och vi avvek för att äntligen doppa en krok. Vi gick ner på ett vackert ställe med lite halvsnabbt vatten och kunde där relativt snabbt få ett par mindre öringar. Vattnet var dock lite väl snabbt och grunt för vår smak så vi fiskade oss ganska snabbt ner mot holmselet. Där kunde vi se lite dagsländor som kläckte men inte mycket fisk som var upp förutom några enstaka. Vi fick väl någon enstaka fisk men ingen riktig storlek. Efter att ha fiskat en bra stund så blev vi till slut hungriga och återvände till bascamp för en carbonara (en i en lååång rad av carbonara..) Under resten av kvällen tog vi det rätt lugnt och småmyste med lite fiske i holmselet och smådrack en och annan whisky innan resan och anspänningen gjorde sitt och det blev dags att törna in.

Må era ryggsäckar vara självgående!

Hemma igen...

Det är bra märkligt hur kropp och framförallt själen kan reagera på förväntningar.

I ca ett år har man, sedan vår förra årliga fiskeresa, suktat, längtat, trånat, funderat, planerat grubblat och bara "slät-tänkt" på denna årets fiskeresa till övre ransarån.

Man har läst allt som bara går att läsa om detta ställe, om flugor, vattenstånd, väder och tältplatser. Man har spenderat timmar bara genom att stirra på ån via eniro och google earth. Man har genomsökt varje kilobyte av youtube efter fiskefilmer som har något med ransarån att göra. Jag har terroriserat kompisar, släkt och min stackars Anna med allt från flugmönster till lämplig "resemat"

När jag gjorde illa skallen i höstas och satt som ett dreglande kolli så hade man en sak som pulserande värkte hela tiden
"...ska..gå..till..ransarån......ska..gå..till..ransarån......"

Man har hållit på i flera veckor med att småpacka lite och under hela våren köpt nya prylar som sovsäck, liggunderlag, vadarjacka, nya spön och linor. Bundit hundratals med flugor med nackvärk så det flimrar framför ögonen.
Dagen innan avfärd spenderade jag tillsammans med Jake och Lovis. Vi kunde inte, om så våra liv hade hängt på det, få något annat in i våra av fiske sönderfrätta hjärnor, än RANSARÅN.
Man hade under många, många, många timmar, spelat upp en inre film framför sig, där man står på en nacke i solnedgång och drillar en 3 kilos öring som frenetiskt hoppar och tömmer spolen på lina.

Så helt plötsligt står man där...

Man är mitt inne i den dröm som man har haft i ett års tid....och det är inte så perfekt som man hade tänkt sig....

Man är svettig, skitig, blöt och myggen sticker överallt.
Inga insekter kläcker, ingen fisk vakar. Man spenderar mesta tiden med att gå mellan fiskeplatser och fundera över vad som är fel. Kroppen värker och man är yr av vätskebrist.
Peter är inte med och dränker en mobiltelefon eller knyter en tafs till en cirkel. Inte fan står man och drillar en trekilos fisk. Man är glad om man kan lura en tvåhektos fisk...

Man känner sig nästan som....ja, lurad...

Men samtidigt som man känner det, så inser man också att man har inte sett fram mot en fiskeresa, utan man har istället sett fram mot att spela huvudrollen i någon slags skum hollywood filmatisering av sina egna förväntningar på en fiskeresa. Då först kan man börja uppskatta vad man upplever för stunden.

Jag ska inte flyga iväg i något halvt amatörpoesi epos kring det här, utan ville bara skriva några rader om att man inte ska ha för högt ställda förväntningar, för verkligheten kommer aldrig att motsvara fantasi och dikt.

Om man ser på resan helt krasst så var det en helt suverän resa. Vi hade kanonväder med strålande sol alla dagar (kanske lite för bra väder då vi misstänker att det var det som gjorde att insektslivet dog..).

Ån i sig själv var helt underbart vacker och såg ut nästan som om någon hade designat en flugfiskeå. Vattenståndet var jättefint och boendet i tält fungerade kanonbra.

Fisket var dock ganska trögt. När vi kom upp höll en dagsländekläckning på att dö ut och nattsländorna hade inte kommit igång ännu. Det gjorde att det blev svårfiskat. Vi såg mycket fisk och även en hel del riktigt stor fisk men dessa gick bara och käkade snäckor efter botten.

Sen var det inte detsamma utan vår fiskebroder Peter. Han var i år upptagen med barnasytande då han och hans flickvän Malin fick sitt andra barn, en dotter vid namn Svea, bara någon vecka före avfärd. Han var gruvligt saknad. Han har en förmåga att lyfta humöret i de mörkaste stunder och han sprider gemyt och trevnad. Men nästa år Peter...





Jag kommer att komma med några fler inlägg med dag för dag beskrivningar och bilderna lägger jag ut i webbalbumet. Det kommer att komma fler bilder där när jag kan lägga beslag på bilderna från jakes kamera... om det någonsin går att få ut nåt mer ur den kameran då den blev lite fuktskadad under resan....mer info om detta kommer...

Må era förväntningar aldrig vara för högt ställda!

Tvåhands testning utförd!

Då var det kört igen.
Jag har under förmiddagen varit ut på blocket, tradera och några webbutiker.
Jag snackar om tvåhands flugfiske.
Anders var nere tillsammans med Viktoria och barnen och vi hade bestämt oss för att prova en lax och samtidigt skulle jag prova på lite tvåhandsfiske. Så i går testade jag att hyra en utrustning nere på Allsta camping. Hyrde ett 14 fots vision 3zone klass 9-10.
Vädret var konstant hällregn hela dagen, linan hade för lång klump vilket innebar att jag inte fick ut nån lina alls i stort sett, jag hade en fruktansvärd huvudvärk och ont i nacken som fan. Det trasslade och blev knutar på tafsen mest hela tiden. Jag fastnade 7018 ggr med flugan i gräs, stenar, buskar och mig själv, tokhögt vatten och ingen fisk.
Resultatet? Jag måste köpa tvåhandsgrejor!

Man kan kortfattat säga att det var skitskoj. Trots att man inte kan kasta och fiska på ens ett hyfsat sätt så är bara själva kastningen en sport i sig själv som kan underhålla. Jag provade Anders spö under en period av dagen och då fick jag faktiskt ut lina och fluga på ett någorlunda sätt och det räckte för att man skulle vara fast.
Måste nog tyvärr vänta till våren innan en ny investering görs. Har redan lagt ut alldeles för mycket pengar i år på fiskeprylar för att det ska vara försvarbart att inhandla något mer. Men om någon läsare skulle ha schyssta tvåhandsprylar till salu går det naturligtvis alltid att slå en pling...

Men nu har familjen Eriksson farit hem och jag växlar över till förberedelser inför ransarå resan istället. Resten av dagen kommer jag att packa, binda flugor och kolla på fiskefilm. Har varit in och tittat på vädret där uppe kommande vecka och från att ha spått regn tidigare så har prognosen växlat över till blandade moln och hyfsat varmt... Känns hoppfullt!

Må era fiskeresor välsignas av trevligt väder!